Annons

Annons

Sara Danius: ”Jag är alltid på jakt efter en snygg knytblus”



Ständigt imponerande – intellektuellt och stilmässigt. ELLE träffar Sara Danius, Svenska Akademiens nya chef, den ständiga sekreteraren och Kultur-Sveriges allra mäktigaste, för ett samtal om mode. På riktigt och i litteraturen.  

Annons

Av Susanna Strömquist
Fotograf Elisabeth Toll
Stylist Naomi Itkes

OM SARA DANIUS:

Har studerat i England, Tyskland, USA, Stockholm och Uppsala och doktorerat både vid Duke University i USA och Uppsala universitet. Är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, skriver litteraturkritik i Dagens Nyheter och har författat ett antal böcker, senast prisbelönta essäsamlingen Husmoderns död och andra texter (Albert Bonniers förlag).

Aktuell:

Hon är första kvinna på den prestigefyllda posten som Svenska Akademiens ständiga sekreterare.

Hur klär man sig som kvinnlig ledamot vid den högtidliga inträdesceremonin i Svenska Akademien? Den kniviga frågan hade professorn, författaren och litteraturkritikern Sara Danius anledning att ställa sig för ett par år sedan när hon valdes in som en av De Aderton.

– Det är enklare för männen, de har sin uniform, fracken, med all den auktoritet som följer med den. För mig var det inte lika självklart. När inbjudan säger högtidsdräkt säger marknaden gärna mintgrön sidenblåsa, säger hon.

Själv ville hon ha något som på ett värdigt sätt gestaltade ögonblicket samtidigt som det representerade henne som intellektuell.

– Det gällde att hitta ett plagg som inte exponerade för mycket hud och former – som signalerar ”kvinnan som smycke till en man”. Men jag ville heller inte förneka att jag är kvinna, den historien har vi sett för mycket av.

Så frack var aldrig aktuellt?

– Nej det skulle vara ett etikettsbrott som inte skulle vara kul.

Valet föll efter noga övervägande till sist på en fotsid, svart sammetsklänning, svepande mantel, röda läppar och höga klackar. Jag kan tänka mig att hon gjorde en imponerande entré i den vackra gamla Börssalen som fyllts av välklädda festligheter sedan 1786 när Svenska Akademien instiftades av Gustav III för att arbeta på svenska språkets ”renhet, styrka och höghet”.

– Högtidssammanträdet som hålls den 20 december varje år går fortfarande till så som Gustav III bestämde. Han gjorde en regianvisning som vi än i dag följer till punkt och pricka, säger Sara Danius.

Sedan i somras innehar hon, som allra första kvinna i den anrika institutionens snart 230-åriga historia, även den prestigefyllda positionen som Akademiens ständiga sekreterare.

När vi träffas på hennes nya arbetsplats i Börs-huset vid Stortorget i Gamla stan för att prata mode, litteratur och det ständiga uppdraget är hon iförd knytblus, svarta slacks och klackskor, en personlig look som blivit något av hennes signum.

– Det började som en kul grej när jag var professor i estetik på Södertörns högskola. Jag hittade en knytblus hos Anna Holtblad och kände att det skulle vara roligt att skoja till det lite och klä mig i knytblus, pennkjol och högklackat. Lite grann à la Margaret Thatcher – fast på kul. Alla andra hade jeans och t-shirt. Studenterna tyckte att det var roligt och jag fortsatte sedan att köpa en ny knytblus varje säsong.

I dag har Sara Danius samlat ihop till ett ”helt litet bibliotek” med knytblusar.

– De kommer oväntat väl till pass nu när jag som ständig sekreterare har som uppgift att representera Akademien! Jag är alltid på jakt efter en snygg knytblus, säger hon.

Vilket osökt leder oss in på kravatten – den manliga motsvarigheten till knytblusen.

– Visste du att Honoré de Balzac hade eget bokförlag och gav ut en rolig liten skrift om konsten att knyta en kravatt? Det är en sociologisk betraktelse om hur man kan avläsa en persons klasställning med hjälp av sättet han knutit sin kravatt. Den balanserar på en knivsegg mellan det ironiska och gravallvarliga. Man vet inte om man ska skratta eller gråta, säger hon.

Med dubbla doktorsexamina i litteraturvetenskap från Duke University i USA och Uppsala universitet och ett tidigt väckt intresse för modemagasin har Sara Danius utvecklat ett särskilt förhållande till kläder. Både i verkliga livet och i litteraturen.

– Jag har alltid haft ett intresse för det så kallat låga i litteraturen. Särskilt när det uppstår en spänning mellan högt och lågt, säger hon.

Doktorsavhandlingen handlar om estetik och teknik.

– Jag skrev om de modernistiska författarna som Marcel Proust, Thomas Mann och James Joyce och satte deras nya, experimenterande stilgrepp i samband med tidens teknologiska utveckling.

Hon fortsätter sedan med stor inlevelse att berätta om betydelsen av modet i 1800-talsromanen, hos realismens front-figurer som Balzac och Stendhal.

– De använde båda två kläderna för att gestalta det samtida samhället. Tar man bort kläderna ur deras romaner faller handlingen ihop, säger hon.

Jag kommer på mig själv med att fantisera om att skriva in mig vid Stockholms universitet där Sara Danius sedan 2013 är professor i litteraturvetenskap. För tillfället är hon dock tjänstledig för att ägna sig på heltid åt sina förpliktelser som ständig sekreterare.

– Förutom att representera Akademien i offentligheten, som är min viktigaste uppgift, ska jag också förbereda alla ärenden som ska upp på våra torsdagssammankomster och verkställa alla beslut. Vi har en omfattande publikationsverksamhet som jag är chef över, och det är min uppgift att tillkännage vinnaren av Nobelpriset i litteratur.

Svenska Akademien delar dessutom ut ett stort antal andra litterära priser, bidrag och stipendier till författare, akademiker och organisationer.

– Det är en ansenlig mängd litteratur att läsa inför varje torsdagsmöte, ofta har vi två eller tre prisärenden samtidigt, säger hon.

Sara Danius sitter på stol nr 7 i Svenska Akademien, där även bland andra Selma Lagerlöf suttit – den första kvinnan att bli invald, 1914. Inför sin högtidliga inträdesceremoni lät Lagerlöf sy upp en klänning hos Augusta Lundin, den tidens tongivande modeateljé i Stockholm. Enligt Sara Danius beskrev Lagerlöf själv den eleganta kreationen som ”engageanter, flor och fransar” – efter ett citat ur Bellmans Fredmans epistel nr 3.

Efter att utan framgång ha skannat av marknaden efter passande aftonklänningar bestämde sig Sara Danius för att följa Lagerlöfs exempel och låta sy upp ett plagg inför sin inträdesceremoni. Valet föll på Pär Engsheden, en av dagens ledande ateljékreatörer i Stockholm.

– Det var en chansning, jag visste inte om han skulle vara intresserad eller ha tid, dessutom hade jag en ganska dimmig idé om vad det innebar att skräddarsy ett plagg, säger Sara Danius.

Det visade sig vara ett lyckokast.

– Pär Engsheden förstod direkt. Vi pratade aldrig mintgröna sidenblåsor. Det var dessutom fantastiskt spännande att börja med ett tomt papper och så småningom se det färdiga plagget växa fram.

Resultatet blev den där fotsida svarta sammetsklänningen. En slank modell med åtsmitande midja, båtringning och långa, smala ärmar med små knappar – plus den svepande manteln.

– Tanken med manteln var att den skulle referera till en munkkåpa, som en symbol för lärdom, och samtidigt vara ett slags skydd. En vägg som jag har med mig vart jag än går.

Kändes den bra när du bar den?

– Ja, absolut. Hittar man rätt plagg är det en väldig hjälp. Det blir en gestaltning av den man vill och bör vara vid det tillfället. Det är underbart när det stämmer. Och vi vet alla hur hemskt det är när det blir fel.

När vi träffas har hon ännu inte tillkännagivit årets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj. -Vilket hon kort senare gör med bravur – i svart sidenknytblus, svart kjol och ett par färgstarka Pradaskor. Hon har heller inte hunnit börjat planera för sin egen Nobelstass.

– Det är kul med Nobelfesten. Till skillnad från inträdeskreationen som skulle vara högtidlig men inte festlig får Nobelklänningen gärna glittra och glänsa. Förra året bar jag en svart vintageklänning, troligen från 1920-talet, med genombruten spets och pärlbroderier. Generellt känner jag för att klä mig allt kvinnligare, ju äldre jag blir.

På bordet framför oss har hon placerat ut ett antal porträtt av framstående kvinnor ur tidigare generationer. Fredrika Bremer, Charlotte Brontë, Jenny Lind och madame de Staël.

– De ska upp på väggen, som en motvikt till mina manliga företrädare som pryder väggarna här inne, säger hon.

Traditionen bjuder att den ständiga sekreteraren blir avporträtterad mot slutet av sin period. Sara Danius säger skämtsamt att hon har reserverat taket och kan tänka sig att sitta modell för Ernst Billgren när den dagen kommer.

– Jag tänker att jag ska sitta här minst lika länge som Peter Englund, min företrädare. Sex år. Det är inte meningsfullt att sitta kortare, om man vill åstadkomma något. Den enda regeln som finns är att man måste avgå när man fyllt 70 år, och dit är det ju en bit kvar, säger hon.

Vad hoppas du åstadkomma som Svenska Akademiens första kvinnliga ständiga sekreterare?

– Det är för tidigt att säga, det här första året ser jag som ett läroår. Om du återkommer om ett år kan jag ge dig ett konkret svar. Men det finns ingen anledning att förändra något radikalt. Det här är en väl fungerande organisation – som slipat på rutinerna sedan 1786! Mina företrädare har moderniserat Akademien på många sätt och jag ska fortsätta i den andan.

SARA-intervju

Läs också: Anna Ternheim: ”Jag visste inte ens om jag skulle fortsätta med musik”

(52)
(0)
Annons


Annons
Annons
För mode och beauty
i din inbox varje vecka
 
 
Annons

Laddar