ELLE möter Silvana Imam
Silvanas lägenhet är ljus och spartansk. Soffan är ljus, väggarna likaså. Framför elementen står platsbyggda elementskydd i ek. I sovrummet en stor säng med två jacquardvävda överkast, tre Hanna Hansdotter-glas i fönsterkarmen, några kristaller och doftpinnar. Annars är det helt cleant. Inte torftigt, utan detaljplanerat – varje sak har sin plats och betydelse. Konstglas, musikpriser och en inramad dikt som Silvanas mamma har skrivit står i blickfånget på hyllorna.
– Du vet, jag är jungfru, jag gillar ordning och reda, säger Silvana och frågar: Vill du kolla mina garderober?
Hon ler.
– Du kan få öppna.
Jag öppnar och ett helt perfekt varmt ljus tänds. Framför mig har jag hela Silvanas smyckesamling. Den som konsumerat något slags Silvanakultur senaste decenniet vet att smycken är en signatur i hennes stil. Jag vill säga effortless, för utan ansträngning låter inte rätt, det är så hon skapat sitt id med mode. Resten av garderoberna är noggrant sorterade med prydliga högar av tröjor, upphängda jackor och väskor.
Ibland har jag tänkt att smycken och kläder har varit som ett pansar för dig, för jag känner dig som ganska introvert. Att du har behövt ett skydd på något sätt.
– Nej, jag tror människor har missuppfattat mig. Jag vill bara vara så ärlig som möjligt med vem jag är. Folk tror att jag älskar att vara supersocial, att jag är ute hela tiden. Att jag älskar att stå i centrum och få uppmärksamhet. Men jag är inte så privat.
Hur är du då, vem blir du i gruppen?
– Där jag känner alla kan jag vara allt. Jag kan vara clown, jag gillar att ta plats när jag är trygg i gruppen. I nya sammanhang blir många förvånade, jag får ofta höra ”åh vad snäll du är, inte alls så hård som jag trodde”.
Silvana har alltid varit rak och ärlig i sin musik, hon har inte ryggat tillbaka.
– Men skulle det göra en person hård och dryg, frågar hon sig själv.
– Jag behöver rakhet och tydlighet i alla relationer, det är intressant att det behovet uppfattas som hårt.
Hemifrån hade Silvana ingen mall för vem hon fick eller kunde vara. Hon fick utforska livet på sitt sätt och skapade egna världar. Hon säger att hon aldrig fokuserat på vad andra gjort utan riktat blicken inåt för att hitta sin egen kapacitet.
– Jag har jättebra självkänsla. Jag har alltid trott på min förmåga, jag kan alltid göra allt. Min mamma har alltid understrukit att jag kan göra allt. Hennes teatrala sätt att uttrycka sig på och hennes tro på mig har varit enorm. Hade jag sagt att jag vill levitera hade hon sagt: okej, flyg!
Hur kommer det sig att du inte brytt dig om vad andra gjort?
– Jag är uppfylld av min inre värld. Jag har alltid haft så stor fantasi, när jag går in i något sluts jag in i den världen, oavsett om det är jobb eller ett samtal med en vän. Och jag har alltid haft drömmar och fokuserat på dem.
Varifrån kommer självförtroendet i att ta sina drömmar på allvar?
I en utopi hade jag inte behövt fråga det, men Silvana är dotter till flyktingar och lesbisk. Förutsättningarna ser så ut. Hon har grills i munnen, inte silversked.
– Jag gör inget jag inte älskar. Den röda tråden är ärlighet och renhet, jag måste ha tydlighet hela tiden.
Silvana återkommer ofta till ordet tydlighet, hennes förhållningssätt till allt.
Vad är tydlighet för dig?
– Rakhet och ärlighet. Jag har inte experimenterat med vem jag är, men andra har nog sett det så. Det är bara jag, jag är ärlig med mig själv. Jag har gjort som renässansmänniskor back in the days. Följt universums flow. Att släppa min första singel var värsta grejen för mig. Det är som en empirisk studie, att mina rena intentioner med mitt liv har funkat. Jag har inte fokuserat på fel saker, utan min tro har legat i mina egna handlingar.
Det är lättare sagt än gjort att inte fokusera på fel saker.
– Jag är introvert, har inte orkat med dåliga energier. Jag har varit i händelsernas centrum men gillar inte det, jag har lämnat det där och lutat mig mot vänner, familj.
Silvana har gjort upp en plan och manifesterat.
Vadå plan, hur kan du planera en karriär?
Hon tar fram sin kalender och frågar nöjt: ”Har du inte sett min ’Gods plan’?”
– Jag har haft treårsplaner sedan jag var 25. Först tog jag en kandidat i engelska och en magister i psykologi. Det mänskliga beteendet har alltid varit ett grundläggande intresse för mig. Efter examen började jag på allvar med treårsplaner. Sen släppte jag min första singel.
Ett minne dyker plötsligt upp hos mig.
Var hade du din första spelning?
– På högkvarteret (lesbisk/queer-bar i Stockholm).
Cookie jar? Det var ju på min klubb!
Vi får gåshud. Jag räknar på fingrarna, 18 år sedan vi träffades första gången.
– På spelningen sålde jag brända CD:s för 50 kronor styck. Jag och pappa hade printat omslag på hans jobb. Planen var att släppa album, ha delmål. Silvana visar planen på datorn.
– Det är company secret, säger hon och skrattar.
Hittills låter det som att allt rullat på i liv och karriär. Att treårsplanerna avlöst varandra utan problem, att framgången varit en dans på rosor. Men jag minns en DN-intervju, efter debutalbumet Naturkraft. En sliten Silvana, långt ifrån den trygga, glada personen framför mig.
– Jag var trött. Kände jättehöga krav på mig att bli talesperson för queer-communityt, för kvinnokampen. Plötsligt bar jag allt på mina axlar och kände att jag inte räckte till. Det påverkade mig så hårt. Jag gick sönder.
Silvana blev för trött. Avbokade allt, tvingades lämna rampljuset. I stället umgicks hon med familj och nära vänner. Det var svårt att få bort stressen och skulden, hon ville räcka till och inte svika folk. I december 2013 var Silvana en av artisterna som uppträdde i Kärrtorp på vad som uppskattas vara Sveriges största antirasistiska demonstration någonsin. På scen bar hon en skinnjacka med ett överkryssat SD på, och fick enorm uppmärksamhet.
– Jag fick hela Sveriges stöd och alla rassars hat. Jag hade ett hemmasnickrat album redo. Då var jag inte så öppen med min sexualitet i låtarna. Men efter stormen skulle jag släppa en singel och valde den som var mest politisk. Jag kände; jag kan inte backa! De kommer kanske in i vår riksdag.
Det spelar ingen roll att det hände för tio år sedan. Det är tydligt att det här var avgörande för Silvana, och fortfarande är aktuellt.
– Det är en uppbyggnad som leder till så många allvarliga strukturella förändringar i samhället. Varför kan vi inte sluta upp tillsammans och enas i kampen? Gör oss inte till monster, och när jag säger oss menar jag oss som kämpar för en positiv förändring. Vår grund är kärlek, störst av allt är kärleken. Det är på allvar det här. Om mina föräldrar ska få en någorlunda pension måste jag stå upp för dem. Min pappa har aldrig bett om högre lön. Han vill vara en god medborgare. Hur tror du det får mig att känna i det här landet? Det gör mig galen! Det är min motor, förändring. Det kanske låter stort men om vi kokar ner det, jag vill att folk ska ha det bra. Mitt tankesätt har förändrats. Jag är för saker, inte emot. Jag ser massa möjligheter, och alla ska ha samma möjligheter.
2015 vinner Silvana priset Årets Homo på QX-galan. En SD-politiker i publiken buar under hela kvällen.
– Jag fick en emotionell flipp på scen. För hela hbtqi-rörelsen, för konstnärer, för alla som vill uttrycka sig. Filmregissören Isabella Carbonell skrev till mig efter att ha sett ett klipp från galan. Baserat på min flipp där frågade hon om jag ville provspela för huvudrollen i hennes nya film. Jag följde mitt hjärta, jag behövde uttrycka mig och Isabella såg min ärlighet och erbjöd mig en roll. Jag var ärlig i det och det var så jag följde min röst.
Om huvudrollen som Syster i filmen Dogborn följde Silvanas treårsplan vet jag inte. Hon säger att musiken är hennes grund. Hon är rap, hon älskar att skriva. Hon skriver varje morgon och varje kväll, det är hennes passion.
– Jag kan göra mina planer. Nu har jag förstått att det är så jag har gjort hela livet, jag har intellektualiserat det och sett samband. Det blir spännande, att förstå vad jag gjort och vad som ska komma härnäst.
Härnäst kommer Hamlet. På Silvanas prydliga köksö ligger ett tummat ex av manuset för uppsättningen av klassikern Hamlet på Stadsteatern i Stockholm. Hon är teatervan sen hon var barn, föräldrarna fick biljetter på Dramaten via jobbet och familjen besökte nationalscenen så gott som varje helg. Men det var tråkigt, Silvana satt och spelade Gameboy under föreställningarna och var mest intresserad av den medtagna matsäcken.
– Jag älskar Hamlet. Han är real. Han är inte frisk, det är han inte. Men han försöker och gör sitt bästa. Att bli kung är inte hans lott i livet. Han är en antihjälte som bara försöker få ut sanningen.
Silvana pratar engagerat om Hamlet, om hur hon senare i livet förstod att han var den första karaktären som psykologiserades. Hur han som man porträtteras som svag, men att han för henne är vågad som går emot makten. En som måste skipa rättvisa och göra rätt för sig. Han drivs till vansinne av samhället runt omkring. Kanske hade även Hamlet en treårsplan.
– Det ryms bred mänsklighet, det är därför den här pjäsen överlever om och om igen. Människans maktlystenhet är ju vår död. Vad är priset för vårt maktbegär? Den upphöjda positionen, och det är verkligen detta pjäsen visar. Det blir vår död. Sexism, rasism, klimatet och porrindustrin. Vad är priset för att få känna makt?
Silvana läste alla Hamlets 154 sonetter. Till pjäsen har hon gjort ett minialbum, som hon beskriver som en inre monolog.
– Jag blev helt tagen av honom. Vilken poet. Jag dras till ord, det är inte pjäserna, det är hans poesi. Shakespeare är den ultimata caption God. All rap kommer ju från det här, från poesin.
Har du haft utrymme att bygga din egen Hamlet?
– Jag var tvungen att separera mig från Hamlet, jag ÄR inte Hamlet, jag är en tolkning, men jag känner mig också som en Hamlet. Jag tror flera känner sig som Hamlet, för han är allmängiltig. Och det han känner är universellt. Jag lärde känna honom via min musik som jag skapade för pjäsen.
Hur är det att vara ny på jobbet?
– Jag är alltid min egen och van att driva mitt eget. Men att komma in i ett team och ha en karaktär att förhålla mig till är så skönt. Jag älskar teamwork och jag älskar att få vara en del av det, att vi alla har samma mål. Som när vi repar för Hamlet, alla är så vänliga och peppar varandra. Det är så fantastiskt att inte alltid vara Silvana Imam i mitt jobb.
Silvana har repat sina repliker och kan sina scener. Hon har gjort läxan.
– Jag pratade med en skådisvän om hur jag ska göra, som skådis. Hon sa bara ”skit i allt, var dig själv, du gör en ny typ av Hamlet. Var närvarande bara!” Det var så skönt, det är det enda jag gör nu.
Så enkelt är det ju inte. Du måste ha en fallenhet.
– Ja, det är ju scenkonst jag alltid har gjort. Jag spelade basket hela min uppväxt, det är också performativt. Och när jag var liten uppträdde jag på skolavslutningen och rappade Xzibit.
Hon skrattar, det gör hon ofta under vårt samtal. Ingen är som Silvana. Så mjuk och rak på samma gång. Ödmjuk, varm, sårbar och hudlös. Trots det behövs inget pansar förstår jag nu. Men i slutet av dagen är det ändå rappare den här renässanskvinnan är, och står för första gången på en teaterscen och porträtterar Hamlet.
– Vad ska jag säga Kakan, jag är fett bra på det jag gör. Jag vill inte låta dryg, men jag blev väl vald av en anledning.
FAKTA
Namn: Silvana Imam.
Ålder: 37 år.
Yrke: Artist.
Bor: Stockholm.
Följ: @silvanaimam
Foto: Frida Vega Salomonsson
Stylist: Corniche
Hårstylist & makeup-artist: Johanna Larsson
Konst: @fabianbergmarknasman
Fotoassistent: Kajsa Stenvinkel
