ELLE möter Loreen
Loreen kommer in på hotellet Ett hem i Stockholm tillsammans med sin mamma. Hon går hit ofta, det är lugnt och passar bra för intervjuer, som det är många av nu ett par veckor innan hon ska vara med i Melodifestivalen. Och att mamman är med passar bra, eftersom vi ska prata om sådant som format Loreen till den hon är i dag. Viktiga ord, som beskriver henne och vägleder henne. ”Du blir som ett facit som sitter här”, skrattar Loreen, serverar kaffe från kannan som står på bordet och vi börjar med …
Folkkär
– Jag älskar ordet folkkär! Folkkär för mig klingar … lite Che Guevara! Lite fighter for human rights och för folket. Folkets röst. Så tolkar jag folkkär. Så när någon säger folkkär är det inte slentrian för mig. Det har alltid varit ett mål. Jag vill inte tillhöra en liten fin klick som håller på med kooonst, säger hon och ändrar tonläge på det sista ordet.
– Min konst är där för att jag vill hela mig själv såklart – det börjar alltid här inne – men också hela andra.
Att börja hos sig själv, lära känna sig själv och utveckla sig själv är viktigt för Lorine Zineb Noka Talhaoui, mest känd som Loreen. Hon återkommer ofta till det, i vitt skilda sammanhang. Att börja inifrån för att kunna verka utåt, hjälpa andra, känna för andra och förändra samhället.
Nu har hon varit med i Melodifestivalen för tredje gången, det mest folkkära vi har, med låten Tattoo.
– Det är en kärlekslåt. Storyboarden är enkel, att gräset inte är grönare på andra sidan och det kräver lite … smärta för att kunna känna sann kärlek. Det är det jag trycker på, att kämpa för sann kärlek.
Hon beskriver den med ett självironiskt skratt som en ”dynamisk resa”, en Loreen-resa, där hon leker med olika energier som påverkar kroppen på olika sätt.
– När jag hörde den första gången var det som en förälskelse. Det är ofta så med musik, det triggar samma känslor. Jag visste direkt att den var min. Så kan det vara med partners också, du vet direkt att ”du är för mig”. Det skrämde mig lite faktiskt, som kärlek ofta gör.
När jag hörde den första gången var det som en förälskelse.
Melodifestivalen är ett forum som hon beskriver som ”viktigt och underbart”. För henne var det också där det stora genomslaget kom, när hon med Euphoria 2012 vann både Mello och Eurovision Song Contest i Baku.
– Musiken är ett språk som vi alla har gemensamt. Vi behöver inte komma från samma plats, ha samma religion eller samma kulturella bakgrund. Det knyter oss samman. Som världen ser ut i dag, med så många utmaningar, behöver vi värna om de plattformar som triggar lycka, glädje och gemenskap. Det här är en sån.
Integritet
Frågan om var hon trivs bäst på en skala från indie till kommersiell leder till ett samtal om kompromisser.
– Jag vill tala till en bred massa, men bevara min integritet, min vision. Jag har ju bevisat att det går att göra båda …
Loreen förklarar att det är helt nödvändigt för henne att följa sin inre kompass, att inte kompromissa med det som känns rätt för henne själv. Något som inte var självklart efter Euphoria, då många ville dra henne i riktningar som inte var hennes. Eller när hon som ung och oerfaren artist medverkade i Idol.
– Med Euphoria kom jag med ett koncept som få trodde skulle funka. Dagar innan jag skulle stå på scen var vissa helt tvärsäkra på att jag skulle förstöra alla mina chanser att komma någonstans. Och jag ska inte sticka under stolen med att det fanns en tvekan i mig. Gör jag verkligen rätt? För det var starka krafter, som sa ”det där kommer aldrig gå”.
Vad fick dig att stå på dig?
– Eftersom jag redan innan hade tummat på min integritet, under Idol till exempel, så var jag rustad. Men det var utmattande. Det var fighter på alla nivåer. Men det fanns inga andra alternativ för mig än att göra det jag ville göra.
Hur känns det i dig när någon försöker rikta din kompassnål i fel riktning?
– Det gör fysiskt ont i kroppen. Jag känner det på en gång. Jag är en hypersensitiv person och det jag skapar är så hårt förankrat i mig, i min fysiska kropp. Det finns ingen separation. Andra kan vara mer ”jag sjunger lite och sen går jag hem och är privat”. Men för mig är det en del av mig, som en arm. Det blir som om någon gör våld på mig, så starkt känner jag det.
Det fanns inga andra alternativ för mig än att göra det jag ville göra.
Hon gestikulerar inåt med händerna mot bröstet, kisar och berättar att reaktionen är fysisk.
– Jag kan få svårt att andas, känner mig yrslig. Jag har inget alternativ. Annars kan jag inte leva med mig själv.
Nomad
Loreens föräldrar föddes i Marocko och när hon beskriver sig själv som nomad är det sina rötter hon återkommer till. Sättet att se på musik som något helande och så den där rörelsen som tycks så självklar för henne. Att alltid vara på väg framåt, som ett kugghjul i ständig rullning.
– Först tar det tid att dra i gång kugghjulet, men när det är i gång finns inget stopp. Jag klarar att köra så ett tag, men när det är färdigt måste jag dra mig undan. Då går jag ofta in i mig själv. Jag kan inte umgås med kompisar, eller ens lyssna på musik. Själv. Ett bra tag.
Att hon går in så totalt – eller ”brutalt”, som hon gärna säger för att förstärka – tror hon beror på att det finns ett större syfte bakom. Det handlar inte om egot utan om att förmedla budskap och förändra samhället, som en aktivist. När hon sedan landar behöver hon naturen, skogen, tystnaden.
Varifrån kommer den där rörelsen framåt, din drivkraft?
– Jag tror att det finns en gåva i att allting inte serverats på silverfat när man var barn, att ha fått kämpa för det man har och ha sett saker. Jag har fått se smärta. Därför tar jag kanske inte saker och ting för givet. Det driver mig och gör att jag tar ansvar för min egen utveckling …
Hon tänker efter, vill gärna vara sann även i sina svar och källan till drivkraften är svår att ringa in.
Jag har fått se smärta. Därför tar jag kanske inte saker och ting för givet.
– Jag har den där mentaliteten, att jag inte ger upp och det finns inga begränsningar. Den största begränsningen är jag själv. Det är inpräntat i mig. Jag har min mamma här som har skapat guld av noll förutsättningar och när någon säger till mig: ”Det där går inte”, så existerar inte det i mitt system.
Loreens föräldrar skilde sig när hon var 6 år och mamman blev ensam med fyra barn innan hon träffade sin nya man och Loreen fick två syskon till. Hon fick växa upp snabbt, blev en ”lillmamma” som styrde och ställde, men fick också lära sig att ta ansvar. Tidigt. Sedan dog hennes pappa när hon bara var 13 år.
– Kvinnorna på min mammas sida är starka kvinnor som har kämpat för sin självständighet och frihet. Det var ju brutalare på den tiden också, vilka konsekvenserna blev. Jag tror att det går i generationer, det finns något som … Det är som ett kall jag har, en jättestark kraft inom mig och jag tror att den finns inom alla, på olika sätt.
Jag trodde att jag skulle dö medan jag sjöng.
I rörelsen ryms också den personliga utvecklingen, att aldrig bli stillastående utan försöka slå hål på egot och se på sitt liv med kritiska ögon. Och att göra även sådant som känns läskigt.
– Jag har varit rädd i hela mitt liv för att stå på en scen. Jag trodde att jag skulle dö medan jag sjöng. Men jag visste att jag måste igenom det. Jag känner mig rädd väldigt ofta, men jag förstår också att det är mentalt.
– ”Loreen”, säger jag, ”ska du backa och gå in i din tystnad och ensamhet där du trivs som bäst, eller ska du gå emot rädslan?” Jag tycker också att rädsla har med egot att göra. Hur ska folk se på mig? Vad kommer de säga? Men alla lever ju sina egna liv med egna smärtor, lycka och glädje. Det kretsar inte kring dig, så du kan chilla, kötta och ha kul along the way!
Storasyster
Hon tycker att syskonen som hon tidigare utövade sin makt över – ”när det var påsk var jag maffiaboss och fick alla att gå ut och knacka dörr, sedan samlade jag ihop allt godis och delade ut till alla. Men mest till mig, haha!” – nu har gått om henne.
Hur tror du att det har präglat dig att växa upp med många syskon?
– När man är så många som ska dela på … dels mammas tid, men man måste ju dela på allting. Vi hade kul ihop, vi syskon. Det var mycket aktivitet och vi skapade någonting ur ingenting, körde Fångarna på fortet utanför huset med kottar och stationer. Det var mycket vi valde att göra med varandra.
Loreen pausar, funderar.
– Jag är förundrad över hur man anpassar sig till sin situation som barn. Som vuxen kan jag se vad som fattades mig i skolan, att jag kanske inte var den mest populära eller att det var något som hände som inte var så roligt. Men då var det mitt liv.
Hur var du som barn?
– Jag var den tillbakadragna och lugna typen, redan då föredrog jag mitt eget sällskap, säger hon och vänder sig mot sin mamma:
Är man medveten om smärta när man är barn? Man går bara vidare.
– Ofta tjatade du på att jag skulle hänga med kompisar, men jag hade ingen lust. Jag ville sitta och sjunga, eller … sitta och prata med mig själv! Rörelsen fick jag ändå av att vara med mina syskon, med min familj. Det räckte.
Du upplevde förlust tidigt, både när dina föräldrar skildes och sedan när din pappa dog …
– Ja, det fanns en separation där. Men den tror jag inte heller att jag tänkte på, jag hade inte ord för det då utan köttade bara på. Det har kommit i efterhand, på äldre dar. Vad är smärta? Är man medveten om smärta när man är barn? Man går bara vidare. Men det klart att det påverkar, när någon i ens liv dör.
– Men det är också, återigen, så att smärtsamma situationer i mitt liv har triggat min personliga utveckling. Om man ser det ur ett positivt perspektiv är det tydligt att jobbiga situationer är … nästan nödvändiga, för att du ska kunna blomma.
Stilförebild
Hon fingrar på flätorna längst ner i det långa mörka håret. Det som hon 2017 rakade av helt.
– Det var så otroligt mycket fokus på mitt hår och det var feministen i mig som började känna: ”Vänta lite, min identitet, den jag är, mitt värde, ligger inte här.” Det blev ett statement att snagga mig. Och jag tyckte att det var så jävla snyggt! Min kvinnlighet, eller kalla det vad som helst, ligger inte i mitt hår! Jag kände en sån frihet.
Var det läskigt?
– Ja, det klart det var det. Det är utlämnande, som att stå naken, att vara snaggad. Men jag behövde känna på det. Det var nyttigt. Jag var jätteskraj, men jag måste göra det.
Det blev ett statement att snagga mig. Och jag tyckte att det var så jävla snyggt!
Vad betyder mode och skönhet för dig?
– Det är som vilken konstform som helst. Det är ett sätt att uttrycka sig och vara lekfull. Alla utlopp för kreativitet är viktiga, tycker jag. Men det är också ett sätt att se ut som en ”cool person”, fast jag är ganska töntig egentligen, haha!
Töntig?
– Jaa, jag är så goofy! Jag är den som skrattar högst så att det blir en sån awkward vibe. Jag är Bridget Jones deluxe! Jag snavar och halkar, framför allt när jag ska på dejt. Om jag har ett syfte kan jag gå in med kraft, men annars … Jag har en blyg sida, en skör sida. När det handlar om hjärtat så … Snälla. Jag klär mig fel, säger fel saker.
Hon understryker med gapskrattet som tar över rummet.
Medelålders
Trots goofyness när det gäller dejtande och kärlek lever hon nu samboliv på Gotland med sin pojkvän. De håller på att starta upp en kreativ hub där, nära naturen som hon alltid längtar till när den är för långt borta.
– Vi vill att man ska kunna komma dit och få en fristad. Jag trivs verkligen på landet, den här kvinnan hugger ved, fyller på flispannan och åker traktor i Bottega-skor och Prada-glasögon! Det jordar en, att jobba med kroppen. Och vi bor i ett gammalt hus, som kräver underhåll hela tiden.
Den här kvinnan hugger ved, fyller på flispannan och åker traktor i Bottega-skor och Prada-glasögon!
I oktober fyller du 40. Hur känns det?
– Jag tycker att med åldern kommer känslan av att man inte måste ta allting på så stort allvar. Det finns en frihet i det. Jag tyckte inte alls att det var kul att vara 25, det är roligare av vara här.
Har du någon gång haft en ålderskris?
– Vid 35, när allt bara gick runt i varv, kände jag att min tid ägnades åt fel saker. Då fick jag en käftsmäll och kände att jag måste värna mer om min tid. Jag blev medveten om att vi alla kommer gå vidare och dö en dag. Vi glömmer bort det, för vi vill inte prata om döden. Jag tycker att kriser kan vara nyttiga, så länge man vänder det till något konstruktivt.
Hon berättar om sin sambos föräldrar, som gjorde en fyra år lång seglats runt jorden när de var nästan 80.
– Vad är en siffra? Det finns en början, det finns ett slut – det är det enda man behöver förhålla sig till. Och den enda anledningen till att man ska förhålla sig till det är för att göra det bästa av tiden.
FAKTA
Namn: Lorine Zineb Noka Talhaoui.
Ålder: 39 år.
Yrke: Sångerska.
Bor: Stockholm och Gotland.
Följ: @loreenofficial
Foto: Johan Lindeberg