Loreen: "Personlig utveckling är tough shit"

Luggen. Dansen. Attityden. Det är bara tre av skälen att älska den oefterhärmliga Loreen. ELLEs Klas Ekman pratade med tidernas coolaste schlagervinnare om allt från sex till syntar och Johan Lindeberg fotograferade henne.

Av Klas Ekman Fotograf Johan Lindeberg Stylist Christopher Insulander

Efter bara ett år talade Christer Björkman om ”Loreen-förbannelsen” när han skulle förklara varför så få kvinnliga artister tagit sig vidare. Enligt honom var det för att de, oavsett vilka de var eller vad de försökte göra, helt enkelt framstod som sämre i jämförelse.

Året därpå var sångerskan och deltagaren Ace Wilder inne på att Loreen faktiskt gjort hela Melodifestivalen tråkigare.

– Det här med dansare och kul popnummer, det har liksom försvunnit lite och det tror jag har med Loreen att göra, sa hon i en intervju efter att ha gått vidare.

Tidigare i våras gjorde Dagens Nyheters Hanna Fahl en liknelse med Kurt Cobain och Nirvanas inflytande på rockmusiken. ”Det är ibland inte de sämsta, utan de bästa artisterna som har störst skadlig påverkan på sin omvärld”, skrev hon i samband med årets upplaga av tävlingen. Även hon hade tröttnat på de seriösa och nedtonade bidragen i musiktävlingen.

Det gällde även  Loreen.

– Jag hade också märkt av det där, säger hon. Och det är ju lite kul, men förstås även lite tråkigt för tävlingen om alltför många bidrag blir likadana. Anledningen till att jag gjorde Euphoria så avskalad var att det fick den att sticka ut. Det var ju därför den fick sån impact.

Så när hon i mars fick framföra Paper light (Higher) under Andra chansen så slog hon till med vad som på kvällstidningsspråk brukar kallas för en nakenchock.

– Anledningen var lite dubbel, säger hon över en kycklingsallad på restaurang Prinsen i Stockholm.

– Ibland tycker jag till exempel att folk har missförstått mig. ”Du är en sån inspiration! Du säljer inte på sex! Du är inte sexuell!” kan de säga. Men vänta; jag kanske inte säljer på sex, but I love having sex, och tycker att kroppen är helt fantastisk. Så det där har stört mig. Men den främsta anledningen var att budskapet i låten inte kom fram tillräckligt väl bara för att de manliga dansarna bar högklackade skor. Det handlar om att ställa sig över könsroller och normer och då vore det konstigt om inte jag själv bröt mot någon norm, eller hur? Och bar överkropp är en grej som män kan ha, utan att ifrågasättas. Om man har det som kvinna är det däremot chockerande. Men jag tejpade i alla fall brösten när SVT-ledningen bad mig om det.

De högljudda protesterna uteblev intressant nog (även om hon knappast startade någon ny Melodifestivalstrend med just det framträdandet). Men så har Loreen blivit en artist som inte kan göra något fel. Älskad i så gott som alla läger, trots att hon egentligen bara gett ut ett enda album så här långt.

Nu är det snart dags för skiva två – där nya singeln, I’m in it with you, handlar om den politiska situationen i flera europeiska länder.

– Folk får nog acceptera att jag inte bara kommer att göra Euphoria om och om igen, säger Loreen.

Allt som allt har det bara gått tre år sedan Loreen först gjorde entré till The Knifes Silent shout på deltävlingen i Växjö, sedan vann Melodifestivalen och slutligen hela Eurovision Song Contest i Baku.

Den stora vinsten var dock inte riktigt den euforiska upplevelse som man skulle kunna förvänta sig.

– Jag var så grön att jag inte förstod varför Christer Björkman jublade så mycket, säger Loreen. Jag trodde bara att det var folkets röster som räknats och satt och väntade på en omgång med juryns poäng. Så jag väntade mig egentligen en mycket längre kväll. Därefter började jag noja över att jag inte hade mina hörlurar på mig och oroade mig över att de skulle behöva dra upp alla mina kläder inför kamerorna när de fäste utrustningen igen. Det var bara praktiska bekymmer. Att jag vunnit slog mig först på scenen, när jag insåg att det faktiskt inte behövdes några snygga moves och att jag bara kunde sjunga rakt upp och ned och själv försöka ta in själva ögonblicket. Efteråt beställde jag roomservice och sov som en bebis, men jag hörde i alla fall hur Christer Björkman åkte i poolen för att folk var så glada och fulla.

Vill du läsa och se mer av Loreen? Kolla in bilderna när Loreen frontade Ellos kampanj för vår och sommar 2015-kollektionen >

Eller läs ELLEs intervju med coola Laverne Cox från Orange is the new black >

Det är inte bara de efterföljande tävlingsbidragen som förändrats sedan dess.

Tidigare har en schlagervinst varit svår att omsätta i en riktig artistkarriär, alldeles särskilt om där funnits konstnärliga pretentioner. Men hennes första album Heal fick genomgående helt strålande recensioner och enligt Aftonbladets Markus Larsson förändrade hon därmed spelreglerna för de framtida vinnarna. Nu fanns det inte längre någon ursäkt för att släppa ifrån sig ”slappa skivor för att hinna tjäna snabba cash inför sommarens turné eller julhandelns perversa köp-orgier”.

På något sätt har Loreen alltså lyckats förena flera olika världar. Sedan 2012 har hon inte bara blivit tjenis med kungen (”han älskar beats”) och hängt med Carl Bildt (som visade en massa ”svängiga Youtubeklipp” på afghanska gatumusikanter inför en resa), utan också blivit polare med designern Jean-Paul Gaultier och singer/songwritern Kathryn Williams och börjat samarbeta med hippa musikproducenter vars namn är så hemliga att de inte får nämnas här och nu. Men där finns också en annan sorts engagemang. I samband med Eurovision Song Contest i Baku ordnade hon möten med människorättsaktivister och 2013 åkte hon till Afghanistan och engagerade sig i byggandet av en skola.

Kanske inte riktigt den utveckling man förutspådde när Loreen gjorde sitt första framträdande över huvud taget i samband med att hon deltog i Idol 2004, efter att ha blivit anmäld till tävlingen av sin lillasyster. Fram till dess hade hon knappt våga tänka tanken. Hon hade vuxit upp med fem småsyskon och en ensamstående mamma utanför Västerås. Hennes föräldrar kommer ju ursprungligen från Marocko, och mamman var bara sexton år – och gravid med Loreen – när hon kom till Sverige. På frågor om framtidsdrömmar förväntades man svara arkitekt eller ingenjör.

– Jag hade aldrig ens stått på en scen före Idol. Det var tufft, men jag in-såg hur viktigt det var med kontroll. Efteråt ville jag veta allt. Från hur en skiva spelas in till vad ett musikförlag egentligen gör, allt sånt. Och så ville jag komma underfund med vilken sorts artist jag egentligen skulle vara, säger hon.

En stor del av den integriteten kommer från hennes mamma.

– Mitt ursprung är berbiskt. I den kulturen är talang en gåva som man måste respektera och som inte bara tillhör just dig. Du anses kanalisera någonting som är mycket större än dig själv. Då kan inte andra människor bestämma hur du ska sjunga och klä dig.

Så hur kom det sig då att hon hamnade i Melodi-festivalen?

– Christer Björkman hade fått koll på mig genom gemensamma vänner på en studio där jag var och jobbade. Han ringde mig då och då under några veckor, men jag gillade inte låten som den lät då och började ställa en massa omöjliga krav som alla gick med på. Sedan kollade jag gamla framträdanden på Youtube och tyckte att allt var för glittrigt. Jag skickade en länk till Terminator-filmen och förklarade att jag ville ha en siren i början som på det soundtracket. Ett tag var jag inne på att inte ha något ljus alls på scenen, utan att man bara skulle höra mig. Och på den vägen är det.

Vad har varit svårast att hantera efter genombrottet?

– Alla speciella människor. Jag har haft stalkers, folk som bott utanför mitt hus. Andra har kommit fram och stolt visat upp hårstrån som de säger att jag tappat …

Har du fått ha polisbeskydd?

– Ja, och det är ganska svårt i Sverige för det är tack och lov inte helt vanligt här. I ärlighetens namn var det precis nyligen som jag blev av med den sista utanför min lya. Hon rörde sig där dag och natt. Faktum är att jag inte fattade hur hon fick det att gå runt. Folk har även mött mig vid flygplatserna och ett tag misstänkte vi att någon tipsade dem, men det visade sig att de sov där och väntade in alla flyg från min destination. Och det är inga kids, det är vuxna människor …

Vad vill de, har du förstått det?

– Nej, bara att de upplever sig ha fått någon sorts connection på något sätt. Det där var jag inte beredd på. Men jag var inte heller förberedd på exakt hur mycket resor det skulle komma att bli. Jag har rest konstant och bara varit hemma i snitt en eller två dagar per vecka under de senaste två och ett halvt åren. Det förändrar ju en hel del.

Är du ihop med någon?

– Nej, jag kan inte säga att jag har en relation. Det finns ju en baksida med att vara artist, för det är ett speciellt sätt att leva. Fast jag kan inte heller säga att jag lever i celibat.

Det var för snart ett år sedan som Loreen drog i nödbromsen, började tacka nej till spelningar och ägna sig helt och hållet åt den nya skivan. Redan efter Idol-perioden bestämde hon sig för att lära sig allt om ljudproduktion och har, med tiden, börjat nörda in allt mer på olika syntar. En kommande låt heter exempelvis Jupiter Drive efter en gammal analog favoritsynt ”som inte går att kontrollera, men är fantastisk”.

I sin ministudio hemma i lägenheten har hon samlat på sig fem sex stycken olika modeller.

Själva låtarna har ofta börjat som filmaffischer. Inför det som skulle bli Red light hade Loreen med sig Kill Bill-postern till studion för att de andra låtskrivarna skulle fatta vad hon var ute efter. Andra filmer som inspirerat är Ryan Gosling-rullen Drive och ledmotivet till Terminator. Så har det varit åtminstone sedan hon såg Oscarsvinnaren Pianot för första gången och därefter led sig igenom en ruggig amputationsscen gång på gång bara för att höra mer av Michael Nymans musik.

Någon oro för framtiden känner hon inte alls.

– Jag vet ju vad jag vill göra, säger hon.

Det krävs förstås en del för att få fram den sortens självförtroende. Parallellt med musikskrivandet har det skett ett arbete som skulle kunna beskrivas som andligt. Hon mediterar ofta, reser iväg på retreat och vid ett par tillfällen har Loreen besökt Mexiko och varit med i ayahuascha-ceremonier där deltagarna, under ledning av en präst, intar en sorts te med psykedeliska egenskaper.

– Det är ingen droggrej. Man tar ayahuasca för att få tillgång till en större del av hjärnan. Allting blir mycket tydligare för dig själv, man blir inte hög utan snarare extremt klar i knoppen. Jag har tagit det för komma ännu mer i kontakt med mig själv, för att kunna veta om jag verkligen är på rätt väg. Du kan inte ljuga för dig själv när du tagit ayahuasca och det kan vara väldigt jobbigt. Ignorance is bliss, som det heter. Det är så sjukt behagligt att leva i sin bubbla. Personlig utveckling är tough shit. Det händer att folk skiljer sig eller helt byter bana efter sådana ceremonier. Du får verkligen perspektiv på dig själv.

När testade du första gången?

– För fyra år sedan, före Euphoria. Det betydde väldigt mycket för mig, just för att jag kunde se på mig själv utifrån. Men jag ser verkligen inte ayahuasca som en droggrej utan som något utvecklande. Där-emot är det garanterat inte något som passar alla, man ska nog närma sig det hela av andliga skäl snarare än något annat.

Med den sortens visioner i ryggen … Hur svår är du att jobba med?

– Varje gång jag kompromissar känns det som prostitution, så kanske inte helt enkel. Men man har nog jävligt kul med mig om man har samma mindset och arbetsmoral. Jag tycker om att fullfölja saker. Men har man mañana mañana-attityd och lämnar grejer bara för att man ska dra på semester så är jag inte särskilt trevlig att ha att göra med, nej … Jag tycker att det är viktigt att respektera det man gör.

Var ser du dig själv om tio femton år?

– I en studio ute på landet. Jag är ingen stadsmänniska, inte alls. Jag skulle vilja ha ett ställe med mycket fönster och kontakt med naturen. Eventuellt jobbar jag mer med andra artister, men om jag gör något själv så blir det ännu mer nature och ännu mer strange.

* * *

Loreen Om Johan Lindeberg:

”Johan Lindeberg är en bulldozer, och det är jag med. Två dominanta människor brukar inte alltid funka i samma rum, men vi balanserar varandra. Första gången vi träffades var i New York strax efter Euphoria och han var som ett lejon: hördes, syntes och hade en åsikt om precis allt. Det uppskattade jag verkligen. Och jag gillade verkligen hans fotografier.”

– Du ska fota mig, sa jag. Kanske inte nu, men någon gång.

Men det tog ändå ett par år, för han är så jävla busy. Och jag med.

– Johan fotar kvinnor på ett fantastiskt sätt; som mäktiga varelser. Där är han unik. Det finns inget offertänk i hans mindset.”

Vill du läsa och se mer av Loreen? Kolla in bilderna när Loreen frontade Ellos kampanj för vår och sommar 2015-kollektionen >

Eller läs ELLEs intervju med coola Laverne Cox från Orange is the new black >