Mia Skäringers starka tal om att uppfostra pojkar
1999 mördades 19-åriga Pela Atroshi av sin egen pappa och svenska folket lärde sig ett nytt ord – hedersmord. Året efter mördades även 26-åriga Fadime Sahindal av sin pappa – för att hon blivit kär i en man som inte familjen hade valt och dessutom var en offentlig röst mot hederskulturen. För att hedra deras minne, bygga samtalet om hederskulturen vidare och arbeta mot hedersrelaterat våld och förtryck grundades 2001 Riksorganisationen GAPF – ”Glöm aldrig Pela och Fadime”.
Ett av organisationens initiativ är Fadimedagarna, som har arrangerats sedan 2011 i samband med årsdagen för mordet på Fadime. De senaste åren har man gjort arrangemang runt om i landet och årets Fadime-dagar avslutades med en gala på Berns i Stockholm.
På scen på galan stod bland annat Mia Skäringer, en av Sveriges starkaste feministiska röster. Mia, som själv är mamma till en flicka och två pojkar: Sonen Alfred 19, dottern Heli, 17 och sonen Leelo, 6 höll ett starkt tal om vikten av hur vi uppfostrar våra pojkar. Om vikten av att lösa upp föråldrade och stereotypa könsroller. Om att våga visa känslor, svaghet, rädsla och ömsesidig respekt. Om vad som kan hända om vi inte gör det. Om ansvaret vi har för att guida dessa blivande män genom barndomen, samhället och allt vi ställs inför.
I alla kulturer – inte bara de där hedersrelaterade frågor är vanliga.
Här är utvalda delar av Mias starka tal på Fadimedagarna:
”Det är svårt att vara pojke. I förväntningarna. På skolgården, i omklädningsrummet, i familjen, i traditionen. Lipa inte. Var ingen mes. Skydda familjens heder. Låt dig inte kränkas. Ta inte en smäll. Slå tillbaka. Gör som din pappa säger. Håll huvudet högt. Visa dig aldrig svag. Älskade lilla pojke. Det är hos dig allt börjar.”
”Hur ska jag hjälpa dig gå oskadd genom förväntade roller. Bevara din gloria av blommor och hjärtan. Hur kan jag konservera dina tårar om de någon gång fjättras i en håla av påhittad manlighet. Om du inte längre vågar visa din svaghet, din rädsla.”
”För alla gånger vi blev tysta, skrämda, hotade eller skrattade av chock. För alla gånger vi fick knyta handen i fickan, finna oss. Ta slagen, svälja blodet. För alla gånger vi inte reagerade som vi borde, hade för korta kjolar, blev förälskade i fel människa, kön eller hudfärg. För alla gånger vi bara bad om mänskliga rättigheter. Om luft, möjlighet, kropp och frihet. För alla gånger vi bara ville höra vår egen röst. För alla gånger han gick fri och hon förlorad. På denna punkt blir vi ett.”
”Jag kommer alltid försvara en kvinnas rätt till sina egna val, sin egen röst och sin egen kropp. Sitt eget liv. Och allt börjar hos pojken. Min och din. I samma stund han landar mellan sin moders ben och hon varsamt torkar bort sitt eget blod från hans hud. I samma stund hans far klipper navelsträngen eller visar upp honom för familjen. Vi måste hjälpa honom gå fri. Hjälpa honom gråta tårarna historien förhindrade.”
Hela talet hittar du här:
Bild: TT
Läs mer:
