ELLE-intervju: Noomi Rapace

[nggallery id=851]

För ungefär ett och ett halvt år sedan mötte ELLEs Marie-Louise Marc skådespelerskan Noomi Rapace för en lång intervju i tidningen. Då spelade hon ocharmig boss i TV4:s storsatsning Labyrint och trasade sönder sig i filmen Daisy Diamond på bio. Idag, 2009, är hon aktuell i rollen som Lisbeth Salander i filmatiseringen av Män som hatar kvinnor.

Då – 2007, skrev vi i ingressen att det var ”dags för Noomi Rapace att kliva fram i rampljuset”.

Nu, drygt ett och ett halvt år senare, har hon klivit in i det för att stanna.

Noomi Rapace – en sällsam sort
Av Marie-Louise Marc

Det är lika bra att säga det först som sist. Skådespelerskan Noomi Rapace älskar päls. Äkta vara ska det vara. Hon har ett flertal hemma i garderoben. Inte skäms hon för det, de ger henne lyckokänslor och kvinnlig udd, fast helt omedveten är hon inte om att det väcker anstöt i vissa läger.

– Jag köper dem på second hand. Det känns bättre än att köpa nytt. Blir som en sorts återanvändning och då känns det mer försvarbart. Min favorit är en kort jacka i kanin från Paris. Och min vita pälskrage som jag sytt knappar i så jag kan fästa den på olika jackor, ursnygg till jeans, skinnjacka och höga klackar. Jag älskar höga klackar…

Annons

Hon vippar med en skyhög Acnesko under bordet och förklarar i förbifarten att de är jättebekväma och att hon gillar stilen med remmar som slingrar sig upp över vristen.

– Jag var punkare som ung men det har jag nog vuxit ifrån… Men jag tycker fortfarande att nitar och remmar är snyggt. Och svarta kläder. En blandning av glamour och punk är vackert. Fast helt ärligt går jag oftast i träningsoverall och gympadojor.

Hon skrattar till och drar undan den långa mörka luggen, för dagen tuktad med plattång.

Noomi Rapace, 27, är en sällsam sort. Nattsvart och livfull på samma gång. Det bubblar om henne när hon pratar, inlevelsefullt och e-n-g-a-g-e-r-a-t, om sin förkärlek för mode, sitt vilda liv och sina självutlämnande roller.

Om rollen som stenhård personalansvarig nattklubbsmadam i TV4:s dramaserie Labyrint – enögd, ärrad, grabbig i kroppsspråket sade hon då:

– Det är kul att göra en så totalt ocharmig kvinna, hon är inte söt en sekund såvida hon inte har något att vinna för egen del. Jag har en grå lins på ena ögat som bara anas i vissa vinklar och som antyder att jag råkat ut för något otäckt. Något som kanske kan förklara hennes hårdhet.

Annons

Betydligt djupare och allvarligare var det i Simon Stahos film Daisy Diamond, där hon spelade en trasig ung kvinna som flyr från sitt förflutna i Sverige till Köpenhamn där hon går ner sig och utsätter sig för den ena självdestruktiva handlingen efter den andra. Det blev en resa som höll på att kosta Noomi sans och vett.

– Jag hade förberett mig omsorgsfullt i ett halvår, träffat en psykoanalytiker för att lära mig hur en psykotisk människa är och tänker. Jag gick ner i vikt – med hjälp av en dietist på Sofiahemmet, så det var under kontrollerade former – för att se lite pinnigare ut. Jag gjorde research på massagekliniker i Köpenhamn och pratade med prostituerade för att få inblick i den världen. Ibland fick de kunder och gick i väg en stund medan jag var där. Jag ville möta dem utan att döma dem moraliskt och utan fördomar men det var svårt att förbli professionell. Flera av dem kändes så bottenlöst olyckliga.

Annons

Hon ruskar på sig, som för att skaka av sig obehaget. Den nakna utsattheten och våldet i Daisy Diamond hade en tendens att klibba sig fast i Noomi.

– Jag var helt slut både psykiskt och fysiskt. Det var så självutlämnande och avskalat in på bara skinnet. Jag hade pratat mycket med regissören Simon Staho innan om hur vi skulle jobba. Vilket förhållningssätt vi skulle ha till de svåra scenerna. Men jag var ändå inte beredd på hur hårt och krävande det skulle bli.

Att i ett sådant läge komma hem till man och barn och ställa sig och koka spaghetti och dryfta vardagligheter måste vara svårt. Noomi nickar och ser nästan hjälpsökande ut.

– Jag håller på att lära mig det. När man har barn kan man inte gegga runt i sitt psyke som innan. När jag till exempel gjorde Fadren med Thorsten Flinck var jag så uppslukad att jag ibland satt och grät i timmar efteråt. Har man barn kan man inte vara lika självcentrerad.

Annons

Sonen Lev kräver sitt utrymme och det blir mycket fotbollsspelande.

– Men jag har inte börjat umgås med dagisföräldrar. Jag kan bli osäker i sociala sammanhang … Det är väl en del i varför man håller på med skådespeleri. Vissa människor är så charmiga och trevliga och lagom avspända. Jag tycker att det är svårt att vara avslappnad och lugn – det är svårt när man bara ska vara sig själv.

Noomi är sedan sju år gift med skådespelaren Ola Rapace (från Tusenbröder, Anna Pihl, Wallander-filmerna) och har sonen Lev, 4, och Olas dotter Line, 8, från ett tidigare förhållande. Lev betyder lejon på ryska och hjärta på hebreiska.

– Det är en klar fördel att vara gift med en skådespelare, som vet vad det handlar om. Jag behöver aldrig känna mig som ett psycho. Men visst frestar det på, medger hon. När man tänjer på gränserna i jobbet kan det bli så att man tar ut det i det privata. Vi har båda hetsigt temperament och under vissa perioder när båda jobbar mycket med tunga roller kan det vara svårt att få ihop allt.

Annons

Så vad gör dig lugn? Hur går du ner i varv?

– Jag syr. I stället för att sätta på tv:n sätter jag mig vid symaskinen. Det är en sorts meditation för mig. Jag är totalt fokuserad på det jag har för händer, jag kopplar bort alla tankar på jobb och roller och samtidigt är det kreativt och ger ett resultat som går att se och ta på. Jag syr jackor, klänningar, väskor… En del ger jag bort, mycket använder jag själv.

Efter Daisy Diamond gick symaskinen varm hemma.

– Jag kände att jag aldrig mer ville jobba.

Och ändå kan hon inte låta bli. Hon dras som en magnet till trasiga olyckliga roller eller om det nu är de som dras till henne. De senaste åren har hon nästan uteslutande gestaltat karaktärer som befunnit sig i kris. Parallellt med att hon förberedde Daisy Diamond gjorde hon den uppslitande kvinnliga huvudrollen i Elverkets Bombad mot David Dencik (Lasermannen), ett relationsdrama där det utspelade sig både misshandel och våldtäkt på scenen.

Annons

– Jag fick örfilar varje kväll. Smack! säger hon och lyfter handen mot kinden. Om man har förtroende för sin motspelare går det bra. Man har ju tydliga ramar i manuset att luta sig mot. Och man vet var man kan slå utan att det gör så ont. Öron och ögon är ömtåliga – kinden är inte lika farligt. Jag är inte så ömtålig. Jag har tränat en del kampsport.

– När man spelar en roll handlar det om att komma så nära verkligheten som möjligt och ingår det våld och nakenscener får man ställa upp på det. Sen finns det tillfällen när det inte alls är rätt med en nakenscen och då är det självklart att ifrågasätta den. För mig är det viktigaste att vara mina gränser trogen.

Jag undrar var Noomis gränser går.

– I vissa scener i Daisy Diamond tror jag man kan undra om det är på riktigt – men jag skulle aldrig ha sex framför kameran.

Men det har väl ingen, såvida det inte är porrfilm?

– Jodå, det förekommer. När skådespelare blir kära.

Annons

En gräns till har hon som hon aldrig tullar på.

– Jag vägrar att slå eller skada ett barn. I Daisy Diamond har jag en liten baby… Men det är en diskussionsfråga om när man skadar ett barn som är med i en inspelning.

Hon tystnar och sväljer.

Det råder inget tvivel om att hon har en stor yrkesstolthet. Noomi drivs av nyfikenhet och en innerlig önskan om att utforska vad som ligger bakom människors desperation som kan ta sig de mest fruktansvärda uttryck. Det är som en kod som ska knäckas till varje pris.

– Jag vill krypa under skinnet på mina roller. Det är alltid mer intressant med människor som bryter mot tabun än de som bara är lyckliga. Som i Teater Galeasens Det epileptiska riktmärket som senare blev tv-filmen Älskar, älskar och älskar i regi av Susan Taslimi gjorde jag en tonårsdotter som lever i förtärande symbios med sin mamma (Ingela Olsson) och till sist kväver sig själv med en plastpåse.

Annons

– Jag var gravid i sjunde månaden. Det var lite tungt, men att jag var gravid var ett plus för min roll skulle vara lite rund och plufsig. Jag behövde inte äta upp mig i vikt.

Hon satsar sin kropp och sin själ i alla sina roller. I Valerie Solanas ska bli president på Dramaten förra hösten ställdes hon inför en annan sorts utmaning.

– Jag spelade en flata som knarkar ihjäl sig. Jag var älskarinna till Ingela Olsson. Jag har stor respekt för henne som skådespelerska.

Är det svårare att göra lesbiska kärleksscener?

Noomi funderar ett par sekunder.

– Ja, faktiskt, säger hon och ser nästan häpen ut. Ingela och jag är ju kompisar så det kändes lite incestuöst på något vis. Vi drog på den där scenen i det längsta under repetitionerna och sköt upp den tills det var premiär. Då sa vi till varandra: ”Äh kom igen, nu går vi ut och gör det.” Vi skulle knappt ha några kläder på oss och stå och kyssas. Det kändes inte helt bekvämt.

Annons

Tungkyssas alltså?

Noomi nickar och bestämmer sig för en liten råbiff på hotell Anglais meny. Själv tar jag en stor. Hon säger att hon inte är så hungrig. Mest törstig. Mycket Ramlösa blir det.

– För mig måste skådespeleri vara på riktigt, det går inte att fuska sig fram, då är det bättre att hoppa av en roll än att göra den med förbehåll. Jag får aldrig ge efter för min fåfänga och aldrig bli sentimental.

Jag får känslan av att hon levt som hon jobbar. Fullt ut. Det är som om hon hetsätit livet sedan hon var 14. Det har gett henne ärr både på utsidan och insidan. Hon berättar om uppväxten. Hon föddes i Hudiksvall men växte upp de första åren i antroposofernas Järna där hennes mamma träffade Noomis styvfar, en isländsk man. När Noomi var fem år flyttade de till Island. Till byn Flúdir.

– Jag gick i skolan på Island och talar fortfarande isländska. Jag var där senast för ett par år sedan och hälsade på min isländska styvfarmor.

Annons

När Noomi var åtta år flyttade familjen tillbaka till Sverige till en hästgård i den lilla byn Blentarp mitt i skånska myllan. Ordet idyll ligger nära till hands men faller inte i god jord hos Noomi.

– Det var mycket hästar – och långt till skolan och kompisar, säger hon sammanbitet.

Sin biologiska pappa träffade hon bara ett par gånger.

– Han var spanjor och bodde utanför Stockholm med ny familj så småningom.

I tonåren började hon röja och leva runt. For över till Köpenhamn och hängde med kompisar som var lika sugna på att testa gränser som hon.

– Jag gillade att försätta mig i farliga situationer. Hoppa från höga höjder, simma över kanaler. Se vem som kunde dricka mest, vara vaken längst, hantera mest smärta…

– Äsch, jag gjorde så mycket knäppa grejer när jag var yngre. De är en del av mig, men jag vill inte prata om det.

Hon tar en klunk Ramlösa.

– Jag upplevde mycket tomhet i tonåren. Jag har varit livrädd för tristess och meningslöshet. Tänk om livet verkligen inte var mer än det här. Jag ville hellre ha kaos och explosioner än meningslöshet. Då känner man i alla fall att man finns.

Annons

Hon beskriver det som att hon haft luckor i sin person.

– Jag har haft stora glapp i mig som jag inte förstod. Varför är jag så här? Varför ser jag ut så här? Höga kindknotor och sneda ögon. Det måste vara efter min pappa, tänkte jag ofta.

Det var en märklig upplevelse när Noomi träffade sin pappa i vuxen ålder. Förra hösten. Han hade insjuknat i cancer och hon besökte honom.

– När jag satt där med hans hand i min och strök över den upptäckte jag plötsligt hur lika våra händer var. Stora, lite fyrkantiga. Det var som om en liten pusselbit föll på plats.

Hon säger att rädslan för meningslösheten har dämpats sedan hon mötte Ola och fick Lev, detta guldlockiga charmtroll, som hon stolt visar kort på i plånboken.

– Han är allt.

Ola då? Mannen som figurerat på varenda sexiga lista värd namnet under åren. Nu kniper Noomi ihop munnen.

– Det är självklart för mig att han är med på sexiga listan. Uppriktigt sagt bryr vi oss inte om sådana där listor, någon av oss.

Annons

Noomi blir påtagligt fåordig när hon förväntas prata om sin man. Då tryter det. Hon tycker orden blir futtiga. De träffades i Göteborg för sju år sedan på den tiden hon hette Norén (nej, inte släkt med Lars) och han Norell.

– Han fångade mitt hjärta. Jag tror det finns någon som man är menad att vara med tills man inte finns mer.

När de gifte sig tog de namnet Rapace, som betyder rovfågel på franska. Varför är en privat angelägenhet, säger Noomi, men berättar att hon alltid varit fascinerad av rovfåglar. Av blicken, den knivskarpa skärpan, fokuseringen, att det sägs att de är monogama till livets slut.

Noomis närmaste fokus är på ett mer prosaiskt plan. Hon ska på utvecklingssamtal till Levs dagis och först måste hon hinna till Weekday och byta ett par toppar. Hon prasslar med påsen.

– Jag gör så där när jag shoppar, säger hon. Jag samlar på mig och köper en massa plagg. Sedan kommer jag hem och provar framför spegeln och kommer på att jag kanske inte ska ha det. Det blir en extra vända, men det gör inget.

Annons

De mörka ögonen får en särskild lyster.

– Man signalerar ju så mycket med kläder. De uttrycker så mycket om vem man är och vem man vill vara. Jag vill vara mig själv, på gott och ont.

Noomi bit för bit

Noomi Rapace har försörjt sig som skådespelerska sedan hon var 19 år.

Redan som sjuåring var hon statist i Korpens skugga. Det här är några

av hennes film- och teaterroller:

• Medea, på Elverket 2009. ”Ingela Olsson har varit min mamma, syster och älskarinna – nu ska hon göra regidebut.”

• Du och jag, där Noomi spelar huvudrollen mot Johan Hallström.

• I Blodsbröder spelar hon Liam Norbergs exflickvän. ”Den vill jag bara glömma! Det var kaotiskt på inspelningen.”

• Lars Noréns Krig på Teater Galeasen.

• Monologen Den älskade på Elverket.