Krönika om tiden som går: "Det bästa har inte hänt än"
Av: Josephine Blix
Efter att ha snoozat bort morgonens tredje larm med benen slingrade kring ett orimligt hopknölat täcke får jag med största möjliga ansträngning upp minsta möjliga millimeter av mitt ena drömtyngda ögonlock. Det är svårt att tränga igenom mina drömmar. Det har det alltid varit. Telefonen surrar in i vattenglaset intill sängen och jag lyckas precis rädda den från ett bad i insjön på mitt sängbord när displayen attackerar mig som tack: ”Wake up, it’s time for eggs and Timehop!” Den blåa dinosaurien på min skärm snurrar på sitt tidsmaskinshjul och plockar fram bilder som visar vad jag gjorde just den här dagen för ett, två, fyra och sju år sedan. Eftersom jag har gift mig med en man som kommer ihåg allt, inklusive vad jag hade på mig första dagen i skolan (outfiten innehöll ett par utsvängda tights och ja, vi har känt varandra typ hela livet), har jag egentligen ingen användning för en digital tidsmaskin.
Dessutom räcker det att vinden susar lite lätt genom en björk för att mitt betingade kroppsminne ska spinna av nostalgi och snabbspola filmen om livets alla somrar genom mina vener. Men den digitala sammanställningen är fin. Som bonus. Att börja dagen med dinos tidshopp är lite som att fira min första bröllopsdag med pizza på en återvinningsstation, sitta på en solvarm hästrygg på en stig jag trodde att jag glömt, dricka elvakaffe med mormor innan hon flyttade till himlen och som att ha min pyttelilla brorson i knäet innan han kallade allt för koghe (läs kotte). Det är också att komma på att jag fyllde jämnt för två år sedan fast det knappt känns som att det gått ett halvt. Och att det fanns en tid när jag utan ansträngning gled runt i de där snortajta jeansen som jag slängde i Sellpy-påsen häromdagen när hoppet om att kunna stänga dem igen stilla hade dött. Alla dessa insikter före dagens första kopp kaffe.
Så plötsligt dyker de upp överallt i mina sociala medier. Bilderna som visar jättegamla versioner av mina vänner och som är så trovärdiga att jag måste titta på dem i flera minuter. Frestelsen blev förstås för stor. Nu vet jag hur mitt 75-åriga jag ser ut. Det kommer såklart inte som en överraskning att rumpan ska tappa sin purdyness, läpparna tunnas ut och att vecken i våra pannor blir tydligare för varje år. Men kontrasten mellan gammel-appens fårade facit och nostalgidinosauriens ’det här är du och ditt naiva tjugo-år-och-lite-till-ansikte på semester i Katalonien’ blev skrämmande verklig. Mest på ett ’tiden flyger okontrollerat och hur gör man egentligen för att bli bäst i världen på att fånga den’-sätt. Får man till exempel vara yngre lite längre om man har spontanfester i köket när andra sover, färgar topparna pastellrosa, dricker O’boy och käkar rostade mackor till middag när ingen ser?
I början av sommaren såg jag Håkan Hellström på ett fullsatt Stadion när åskan rul- lade in och blixtarna for genom en mörk junihimmel. Regnet sköljde över oss och jag hade vattenpölar i mina skor när molnen plötsligt färgades rosa av de mest fantastiska fyrverkerier. Samtidigt sjöng det gigantiska vaggande publikhavet Håkan-raden ’jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än’, om och om igen. Som ett mantra som aldrig kunde ta slut. Jag andades in den där hoppfulla insikten, vinkade till mormor bakom ett rosa moln och tänkte att nu, nu är allt precis så som det ska. Nästa morgon när jag snoozade bort morgonens tredje larm lät jag Timehop-appen och nostalgidinosaurien vänta. Ville hellre vila i tanken på hur gärna jag faktiskt vill hänga med mitt 75-åriga skrynkliga jag. Förslagsvis i en ljummen sensommarberså med någon jag tycker om. Kanske äter vi mackor och dricker O’boy ur såna där franska små vinglas, jättemånga dagar från nu. För jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte har hänt än.
