Populärt: SerietipsTrenderFilmtipsIntervjuer

Kärleken som förändrade mitt liv ❤

14 feb, 2012 
AvLisa Arnell
Annons

Kärleken kan ställa till med precis vad som helst. Lycka, tårar, livslång kärlek … ELLE lät tre kvinnor berätta om det mest omvälvande i deras liv. (ur ELLE nr 12/20111)

av MARIE-LOUISE MARC foto STELLA PICTURES

Det finns kärlek som bygger upp oss och får oss att växa och blomstra, kärlek som sliter sönder oss och får oss att ligga i fosterställning dagar i sträck. Det finns kärlek som erbjuder en svindlande berg-och-dalbanefärd och som vi nästan känner en lättnad när vi vacklar ut ur. Och så finns det kärlek som förändrar oss och vårt liv på djupet. Som blir som en milstolpe, en egen tideräkning där f Kr och e Kr står för före och efter Kärleken.

Annons

HANNA

Anmäl dig till ELLE's nyhetsbrev

Få det bästa och senaste från ELLEs värld direkt i din inbox – anmäl dig något av – eller alla – våra nyhetsbrev! Bocka i ditt val och ange din mejladress så får du nästa utskick i din inbox. Utöver veckans utvalda artiklar får du dessutom ta del av exklusiva erbjudanden, tävlingar, inbjudningar till VIP-shoppingkvällar och olika event. Välkommen!

Hanna, 33, befinner sig fortfarande i ett rus. Hon har knappt landat. Fast det nu gått en tid och vardagen har smugit sig in. Det är knappt att hon vågar prata om det av rädsla för att bubblan ska spricka som den gjort så många gånger förut. För Hanna har en fil kand i besvikelse när det gäller män.

– Jag var ihop med en kille mellan 17 och 22 och trodde att det var mitt livs kärlek. Det var det inte, visade det sig. Visser­ligen var det jag som gjorde slut men efter det började en tio år lång singelperiod som var ett långt sökande efter kärlek.

Hanna är en social och utåtriktad tjej med många kompisar och en oräddhet när det gäller att gå in i diskussioner. Till en början tyckte hon att det var kul att vara singel. Hon gick ut mycket och ofta och dejtade flitigt.

– Det fanns en spänning i dejtandet. Problemet var att jag träffade så många killar som inte uppskattade mig. I efterhand kan jag se att det grundade sig i min egen dåliga självkänsla, och jag drogs till killar som förstärkte den. Många använde sig av klassiska härskartekniker. De kunde vända sig om efter andra tjejer och kommentera hur snygga de var men aldrig ge mig en komplimang. Och sen ha mage att anklaga mig för att jag surade, om jag blev sårad och tyst. De fick mig att känna mig värdelös. Det blev en osund dynamik: om man inte tycker att man förtjänar mer så får man heller inte mer.

Annons

Hanna beskriver det som en ond spiral där allt det hon betraktat som positiva egenskaper hos sig själv vändes till något negativt. Hennes humor, hennes kvickhet, hennes förkärlek för att ge komplimanger och visa uppskattning …

– Allt som var jag framstod plötsligt som något dåligt. Det gjorde mig knäckt – och förvirrad. För killar säger alltid att de gillar självständiga tjejer med humor, och kurvor får de också gärna ha, men när det kommer till kritan gör de inte alls det! Det betydde alltså att jag inte kunde vara mig själv, men hur skulle jag då vara? Jag blev definitivt tystare. Och tråkigare.

Besvikelsen Hanna upplevde för varje gång det sprack – om så bara efter ett par träffar och även om hon inte ens var genuint intresserad – blev allt större. Inte blev det bättre av att det ofta var hon som blev dumpad.

– Av kompisarna fick jag ofta höra ”men du som är så trevlig och kul kan väl inte ha några problem”. Det förstärkte bara känslan av hopplöshet. Till slut blev det en självuppfyllande profetia: jag bestämde mig redan innan jag skulle träffa en kille att det skulle gå fel – och det gjorde det. Så klart.

Annons

Hannas längtan efter kärlek och en normal relation var så stark att den tog över allt.

– Det var som ett stort svart hål inom mig som aldrig blev fyllt. Det gick så långt att jag utvecklade ett manshat. Jag tyckte killarna hade det så förspänt, de kunde bara välja och vraka bland snygga smarta tjejer och själva behövde de inte ens ta notan.

Somrarna och semestrarna var värsta tiden då alla kompisar for i väg med sina pojkvänner, själv satt hon hemma, deppig och uppgiven. Hanna insåg att hon behövde hjälp för att bryta destruktiva mönster och beslutade sig för att gå i terapi.

– Det bästa jag har gjort. Det fick mig att inse att det inte var mig det var fel på utan att jag sökte mig till killar som jag inte passade ihop med och som ofta hade problem med sig själva. En tankeställare fick jag också när terapeuten frågade mig varför jag är så generös med komplimanger, ”kan det vara så att du fiskar efter bekräftelse själv?”.

Annons

Terapin stärkte Hannas ego, men längtan efter kärlek fanns kvar och blev alltmer laddad allteftersom tiden gick.

– Hålet i hjärtat var som en urgröpt torr öken som törstar efter regn. Starkast var nog längtan efter beröring. Och en man som kunde uppskatta mig för den jag var. One night stands var ointressant, det förstärkte bara längtan efter det jag saknade.

Hanna började nätdejta i mängd och parti och sonderade terrängen på Happy pancake och Match.com. Det gav lika lite som alla år på krogen. Tills en dag …

– Jag hade bestämt träff med en kille på en restaurang för att ta en öl en torsdag efter jobbet. Jag hade inte ens brytt mig om att tvätta håret, vad skulle jag ställa mig in för?

Utan förhoppningar gick hon dit.

– Min första tanke var ”Gud, vad snygg han är!”. Och oförställd och trevlig och helt normal verkade han också. Tiden flög i väg. Men jag var rädd att visa mig klängig så efter två öl reste jag mig och sa att jag måste gå.

Annons

När Erik undrade om de kunde ses igen och föreslog lördagen berättar Hanna skrattande hur hon stod där och ansträngde sig för att se ut som om hon försökte komma ihåg helgens digra program fast kalendern var helt tom.

Hon ler med hela ansiktet och de stora blågrå ögonen får en alldeles särskild glans när hon pratar om Erik som hon precis firat ettårsjubileum med. För en månad sedan flyttade de ihop. Det känns stort.

– Vi träffades när jag peakade i cynism och hade gett upp. Och då bara hände det! Han är så olik alla andra jag träffat. Lugn, trygg, tydlig med vad han vill, inget trams. Förutom att vi har samma humor och gillar samma saker tror jag tajmingen var viktig, han ville verkligen satsa och jag med.

Hur har hennes liv förändrats av den stora kärleken?

– Han har tillfört allt i mitt liv. Precis allt! All längtan efter att ha någon att dela allt det vardagliga med blev verklighet. Jag är så tacksam över att få vara med honom – resten av mitt liv, hoppas jag.

Annons

Och det svarta hålet har krympt och finns inte mer.

ANNE

anne, 39, befann sig i en helt annan situation än Hanna. Tvåbarnsmor, gift med Kalle sedan 15 år, hundra procent engagerad i barnen och familjelivet.

– Det hade länge varit dåligt i mitt äktenskap. Kommunikationen haltade. Sexlivet likaså. Vi hade pratat, pratat, pratat och till och med lagt upp en handlingsplan för hur vi skulle gå vidare och rädda äktenskapet och vår familj.

Så blev Anne och Kalle bjudna på fest förra våren. Anne fick en man till bordet som hon inte kände sedan tidigare.

– Det blev ett omedelbart möte. Jag var egentligen inte ­öppen för flirt, men vi fick en omedelbar kontakt. Vi kom direkt in på väsentligheter, relationer och kommunikationsproblem. Han ställde nyfikna frågor och jag blev helt överrumplad … Jag kände mig så sedd och bekräftad.

Efter middagen drog dansen i gång och Anne och Per äntrade dansgolvet och dansade nonstop i tre timmar. Att det var något magiskt som höll på att hända kände Anne, men hon visste inte vad och brydde sig inte heller just då. Hon kände sig bara euforisk och glad på ett sätt som hon inte upplevt på många, många år. I taxin hem med sin man kände hon sig underligt upprymd.

Annons

– Dagen därpå mejlade jag Per och tackade för en härlig kväll. Det blev upptakten till en ett år lång mejlkorrespondens. Och en passion som vände uppochner på mitt liv.

Hon tystnar. Suckar. Tar sats.

– Efter ett par månader bestämde vi oss för att träffas. Jag var fruktansvärt nervös. Det kändes förbjudet och ändå så rent. Vi promenerade bara. Den fysiska attraktionen var så stark mellan oss, men vi rörde inte vid varandra mer än när vi kramades hejdå. Jag var helt omtumlad efteråt.

Möjligheten att träffas var inte stor. Även Per var gift och hade två små barn, betydligt yngre än Annes. Men mötena var desto starkare – och blev allt mer fysiska. Den uppdämda lusten som byggdes upp under mejlandet exploderade när de träffades. Och mejlandet fortsatte, ibland dagligen, ibland kunde det gå några dagar innan Per svarade. De dagarna var en ren plåga för Anne som väntade, undrade och höll på att gå åt av längtan och åtrå.

Annons

– Jag kände mig så mycket närmare Per än min man. Redan efter ett par månader insåg jag att det var omöjligt att rädda mitt äktenskap, oberoende av relationen med Per.

Han däremot var inte redo att lämna sin familj, de hade kämpat så för att få barn. Även om han upplevde en kontaktlöshet med sin fru var lojaliteten större.

– Då tog jag det svåra beslutet att bryta med Per. Jag behövde känna mig vald. Jag ville inte bryta upp mitt 15 år långa äktenskap för att bli den andra kvinnan. Jag ville inte vara ett komplement eller en flyktväg ur deras dåliga relation.

Per kunde inte avhålla sig från att höra av sig när Anne fyllde år och hon trillade dit igen. Han med.

– Vi sågs, och magin, lusten och den själsliga gemenskapen var starkare än någonsin. Han fick mig att känna mig vacker, klok, sexig … mitt bästa jag. Men han stod fortfarande fast vid sitt beslut att stanna hos sin familj. Det var ett plågsamt avsked. Han grät när vi skildes åt.

Annons

I dag är Anne skild och lever med barnen på halvtid. Hennes exman har träffat en ny kvinna, själv är hon singel och trivs bra i sitt eget sällskap. Hon är glad för att hon och Kalle samarbetar så bra kring barnen.

– Det är en lång svår och smärtsam process när man följer sitt hjärta och vill leva ett sant liv. För mig var den drivkraften större än rädslan att lämna tryggheten som äktenskapet ändå innebar. I dag känner jag en stor tacksamhet mot Per, han blev en språngbräda till mig själv och även om det gör ont har han gett mig så mycket. Han gav mig luft under vingarna. Nu kan jag flyga själv.

Vad önskar Anne för framtiden?

– Att jag träffar min sanna livskamrat, men jag har ingen brådska. Har jag känt de starka känslorna en gång kan jag göra det igen. Det är en ynnest att få uppleva en sådan passion. Det jag kände för honom var sann kärlek och han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta.

Annons

FELICIA

Felicia, 43, trodde aldrig – aldrig! – att hon skulle leva det liv hon lever i dag om man frågade henne för tre år sedan. Då var hon nyskild efter ett 19 år långt äktenskap där hon tröttnat på att dra tyngsta lasset. Den 18-åriga dottern skulle börja plugga på annan ort och Felicia var helt inställd på några års härligt singelliv. Men det dröjde inte länge förrän hennes väninna började prata om sin mans trevliga kusin, både singel och fantastisk. Felicia skrattade bort det. Inte tänkte hon gå rätt in i något nytt.

– Så var det nyårsafton, min väninna hade ordnat middag enligt tradition – men med bordsplacering, det hade aldrig hänt tidigare. Vi var ju bara åtta personer.

Felicia fann sig själv placerad bredvid Jan, den omtalade trevlige kusinen.

– Och han var verkligen trevlig. Vi satt och pratade till sex på morgonen. Värdfolket gick och la sig. Hur ovillig jag än var måste jag medge att vi hade fruktansvärt kul ihop.

Annons

Dagen därpå hörde han av sig och efter en del mejlande fram och tillbaka bjöd han på lunch. Och en till lunch. Och en fika.

– Vi hade mycket gemensamt, vi gillar båda att gå på allt från Dramaten till fotbollsmatcher. Han var så olik min exman, ansvarsfull och seriös, men ville samtidigt ha kul.

Efter bara en månad beslutade de sig för att åka i väg på en weekend till Florens. Och Jan accepterade att Felicia uppförde sig som en 1800-talsfröken och krävde separata rum.

– Jag kände ju faktiskt inte honom! säger hon till sitt försvar. Och blotta tanken på att dela badrum med en främmande man var avskräckande. Sedan blev det smått dråpligt när jag tassade ut från hans rum tidigt på morgonen med skorna i ena handen och möttes av ett glatt ”buena sera” från städerskan.

Felicias och Jans dejtande övergick snabbt i ett förhållande som kändes stimulerande och löftesrikt.

– I början var vi deltidssambo då han hade sina döttrar på nio och elva år varannan vecka. Det passade mig utmärkt. Jag ville ta det långsamt, inte minst för min dotters skull. För mig var det viktigt att hon godkände Jan. Och de fann varandra på en gång när de väl träffades.

Annons

En efter en föll pusselbitarna på plats, allt flöt på utan obehagliga överraskningar. Men efter knappt två år blev Felicia sjuk. Hon kände sig konstig i hela kroppen, ont i ­magen, illamående. Det ville aldrig gå över. Till sist blev hon så ­vissen att hon åkte in till akuten. Läkaren undersökte noga och gjorde ultraljud – och Felicia fick sitt livs chock.

– Allt är bra, sa doktorn. ”Här ser du hjärtat, det slår så fint, och här är ryggraden.” Jag var gravid i fjärde månaden! Fyrtiotvå år och väntade barn. Jag kunde knappt ta in det. Min exman och jag hade försökt få fler barn, men det hade aldrig blivit något. Jag trodde inte att jag kunde få fler barn och hade försonat mig med tanken. Mina ben skakade bokstavligt talat. Jan var lika överraskad, men otroligt positiv. ”Allt löser sig”, var hans återkommande kommentar.

Så kom det sig att Felicia flyttade in i Jans stora, vackert belägna hus med sjötomt, och från att ha varit i swinging singel-stadiet befinner hon sig plötsligt i en familj på sex personer med två bonusbarn och är nybliven småbarnsmamma.

Annons

– Lilla Danielle är helt underbar, så glad och harmonisk och charmar alla. Hon är ett litet ”klisterbarn” som har blivit som ett kitt mellan alla familjemedlemmar. Hon har tillfört något stort, det känns som om hon har förvandlat vår plastfamilj till en riktig familj.

Felicia säger att det är stor skillnad på att få barn när man är 23 och 42, den här gången är hon lugnare och tryggare i sig själv, hon känner ingen karriärstress, för ”karriär har jag redan gjort”.

– Jag tar vara på varje sekund eftersom jag vet att tiden går så fort. Och kärleken till Jan har bara förstärkts. Fast nu blir det utflykter till Babyland i stället för Florens.

Vad tänker hon om hur kärleken har serverat henne ett liv som hon inte alls drömde om för bara ett par år sedan?

– Olika kärlekar passar en olika perioder i livet. Man söker olika typer av män beroende av vilken fas man är i. Som ung drogs jag till snygga killar med fokus på att festa, sedan kom viljan att bilda familj och killen skulle vara pappamaterial. Jan kom in i mitt liv i en mellanfas när jag inte var ute efter en man överhuvudtaget, men det gick ju bra det med.

Felicia säger att man absolut inte ska ge upp hoppet för att första kärleken går i kras. Att hon och Jan båda hade erfarenhet av långa äktenskap med barn tror hon gör dem mer angelägna om att inte göra om samma misstag som första gången.

– Man ska absolut inte ge upp för att första kärleken går i kras. Det är jag ett levande bevis för. Jag har ju hittat den rätte – två gånger.

Anmäl dig till ELLE's nyhetsbrev

Få det bästa och senaste från ELLEs värld direkt i din inbox – anmäl dig något av – eller alla – våra nyhetsbrev! Bocka i ditt val och ange din mejladress så får du nästa utskick i din inbox. Utöver veckans utvalda artiklar får du dessutom ta del av exklusiva erbjudanden, tävlingar, inbjudningar till VIP-shoppingkvällar och olika event. Välkommen!

Annons