Annons

Annons

Kakan Hermansson: ”Jag älskar att bli svettig och dansa”



ELLEs Kakan Hermansson förlorar sig 
i rörelser och rytm och känner ingen doft av vare sig kroppshat eller rädsla för kolhydrater.

Av Kakan Hermansson

En kväll i februari står jag i en lokal full med damer i varierande ålder klädda för svett. Jag är inte yngst men långtifrån äldst, vår ledare för kvällens fuegopass måste vara goda 20 år äldre än jag. Hon har otroligt mycket energi, nästan så att jag (som utan att skämmas kan säga att jag har ovanligt mycket dans i kroppen) inte kan hänga med.

Annons

Vi har samlats 65 kvinnor för att dansa fuego. Framför spegeln som täcker hela väggen ser jag mig själv tafatt försöka hänga med i stegen, inte en jättesvår koreografi men nog för att få mig på villoväg. Jag dansar åt helt fel håll, stöter i min granne i ett minst sagt engagerat steg som nog ska föreställa salsa. Men vi bara skrattar och kämpar på. Jag ser mig själv
i spegeln, Adidastights och en Ida Klamborn-t-shirt, armar viner åt alla möjliga håll och jag tar i för drottning och fosterland. Jag dansar så många procent fel, men är också helt nöjd med det. Tänker att hur jag än rör på mig är det ju ändå träning, jag älskar att bli svettig och dansa.

Annat är det med kvinnorna på första raden, de ser ut att aldrig ha gjort annat än att ägna sig åt denna eldiga dans. Jag fantiserar om deras yrken, kanske är någon läkare, någon undersköterska som min mamma, hon med rosa tröja kanske är ekonom och bara måste dansa bort alla momssatser nu i deklarationstider. Det är som att de inte ens behöver titta på
vår ledare, deras kroppar rycks med
i musiken och de är totalt hängivna, de kan dansen utantill och det är svårt att inte älska det. Det finns inte en takt här inne som andas ”efter-jul-tar-vi-nya-tag”, ingen hets och inga dömande blickar. Jag känner ingen doft av vare sig kroppshat eller rädsla för kolhydrater. Allt är för tusan kul här inne.

Det är något speciellt med ett ganska tradigt rum fullt med bara kvinnor i alla åldrar. Det luktar lite svett, några är barfota för bättre grepp, och koordinationsförmågan varierad. Men alla ger allt, otroligt fokuserade på 55 minuters dans med rötter i Latinamerika. När det bara är kvinnor i rummet händer som bekant något, speciellt när du svettas och inte behöver vara snygg i första hand.

Kroppen är till för att hoppa konstiga hopp, låtsasdansa en argentinsk tango och trots allvaret, fjanta sig. Här inne kan vi kvinnor släppa loss och slappna av, kroppen är ens egen och dansen till för dig själv, ingen ska kolla på dig och bedöma eller sexualisera. Men vi kan också känna oss sexiga om vi vill. När vi möter våra egna blickar och leenden i den där megaspegeln ser jag något som känns som frigörelse.

I ett skede under kvällens pass blir det extra starkt, och jag som är så blödig måste hålla mig för att inte brista ut i fulgråt. Ledaren ber oss att ta varandra i hand och nu står vi där, på långa led av kvinnoband och dansar, extra mycket tillsammans. Jag håller främmande kvinnor i handen några minuter och känner en otrolig samhörighet, upplever en känsla av att vad som än händer är vi många och starka även utanför dansens gemenskap.

I dessa politiskt deprimerande dagar behövs en stund avkoppling för alla kvinnor, oavsett om det handlar om en ansiktsmask, shopping, terapi eller höfternas poesi. Kvinnor måste få leva lite bara! Inte ställa så höga krav på oss själva och inte träna för att gå ner tio kilo, nå ett slutmål eller bli snyggare. Jag tränar för att jag blir glad och känner gemenskap.

Jag försöker att inte granska min kropp speciellt noga i spegeln, jag måste till fullo lägga all fokus på rörelser och rytm. Men jag måste ändå erkänna att jag njuter av vad vintern eventuellt gjort med min bak, den är lite större och om möjligt ännu snyggare.

(0)
(0)
Annons


Annons
Annons
För mode och beauty
i din inbox varje vecka
 
 
Annons

Laddar