Personlig mix i praktfulla tvårummaren
Ibland måste man ompröva sina invanda föreställningar om saker och ting, till exempel om hur man ska bo. Helen och Kristoffer hade satt ut en bytesannons för att få tag på en större lägenhet och fick napp på Rådmansvången i centrala Malmö. Det var en praktfull sekelskifteslägenhet med bröstpanel och pilastrar på väggarna i ett vardagsrum så stort att det närmast var att betrakta som en sal.
– Vi skrattade när vi kom in i den stora salen, ”ska vi bo så här?”. Vi hade aldrig sett oss själva i en sådan här lägenhet. Men vi föll för rymden och kände att vi var tvungna att testa, berättar Helen.
Boendeytan är 120 kvadratmeter fördelade på bara två och ett halvt rum. Som småbarnsföräldrar insåg de direkt att planlösningen inte var idealisk för små barn. Eller snarare för föräldrarna till små barn.
– För barnen är det underbart med de stora ytorna och knappt några trösklar. Unni kör omkring med sparkcykel här. Rummen är fantastiska, men de är för få. Det blir lätt lite lekrum av alltihop, konstaterar hon.
Lägenheten var ganska sliten när de flyttade in. Eftersom det är en hyresrätt nöjde de sig med att måla om väggarna, som fick bli vita. Helen har jobbat som inredare i 15 år, främst för reklamfotograferingar. Men som alla vet som arbetar med sådant som man också kan göra hemma så är det professionella och det privata två olika saker.
– Jag tycker mycket om starkt personliga hem där man verkligen har vågat använda färg. Men här hemma velar jag om jag ska göra någonting, måla till exempel. Så istället för att välja färg så målade jag vitt.
Varken Helen eller Kristoffer kände sig riktigt bekväma med pampigheten i lägenheten, som lätt skulle kunna upplevas som opersonlig. Det var viktigt att det vidsträckta vardagsrummet med sina bröstpaneler och pilastrar inte skulle kännas som en balsal.
– Det var inte helt enkelt att få vardagsrummet hemtrevligt, men det gjorde mycket till när vi fick upp tavelväggen. Jag sätter inte upp tavlorna efter linjer utan börjar i ena änden och fyller på allteftersom, berättar hon.
Musikinstrumenten i ena hörnet, Unnis tält intill och de omaka stolarna kring bordet skapar också trivsel, liksom små askar, krukor och vaser utplacerade i fönstren och på borden. Små mänskliga ting som balanserar arkitekturens storslagenhet.
– Jag fastnar för saker som har personlighet och historia. Det spelar inte så stor roll om de är vackra eller inte, så länge de har en betydelse för mig. Det kan vara arvegods, små askar som morfar har haft, eller saker som jag hittar på loppis.
Hon möblerar ofta om och byter ut grejer. Kanske beror det också på jobbet som inredare och alla nya intryck som hon får där.
– För sådär tio år sedan hade jag mycket teak och retro men det har jag lämnat. Nu börjar jag känna för att måla väggarna i mörka färger. Därför köper jag inte så mycket dyra saker heller. Jag känner mig själv.
Styling: Helen Sturesson
Text: Anders Bergmark
Foto: Bodil Johansson