Jajamen! Nu är bebisarna här, på riktigt! Såklart helt fantastiskt underbart och mer om detta sen ( när vi har "landat" som man tydligen kallar det här tillståndet).
Glad tjej till höger och sömnig kille till vänster (bägge i H&M-brallor).
Läser om chica och avslappnade och snygga mammor i magasinet Mama och gör shoppinglistor (ny parkas? pilotjacka? grova kängor från Hope?) och andra livsviktiga listor relaterade till en ny tillvaro i inredningsfashismens Sthlm (nytt soffbord? platsbyggd bokhylla? blanda vintage från Bukowskismarket.com med nya fynd på ett helt naturligt och avslappnat sätt, det är ju det som är tricket).
Jag känner mig:
1. lite missnöjd över mig själv eftersom jag istället borde – innan amningskoman slår till (och precis som den fantastiska - och ammande - finlandssvenska frilansjournalisten Anna-Lena Laurén som jag lärde känna i Moskva gör), läsa det nybörjade bokprojektet "De fattiga i Lodz" av Steve Sem-Sandberg (en roman om det judiska getto som nazisterna inrättade i den polska staden Lodz) och...
2. även lite väl... präktig. Alltså börjar jag genast bläddra bland alla roliga bilder tagna från Moskva och tog även en titt i almanackan och funderade lite över när det kommer att vara dags att visa kiddos hur ett liv långt från lattepauser och trivsamma promenader på breda trottoarer och luft lika ren som ett bebishuvud kan se ut. Februari, kanske?
Skulle just lägga upp några partyorienterade genrebilder från tillvaron i Moskva när jag hittade bilden nedan. Och med ens slogs jag av att det är det halvruttna äpplet på bilden, serverat av en sur servitris, som trots allt sammanfattar mycket (nej nej verkligen inte allt!) av livet i Ryssland: usel service, nej som grundinställning, ruttna råvaror och därmed behov av import och därmed svindyrt.
Torun och jag är på en restaurang. De serverar fruktsallad. Vi frågar om det är möjligt att istället beställa ett äpple, rakt upp och ner. "Njet," var naturligtvis det omedelbara svaret. Efter idogt tjatande gav den sura servitrisen med sig och bestämmer sig för att ändå servera oss ett äpple. Ruttet, men dock på ett fat. Ett ruttet äpple, helt enkelt.
Det är inte ett dugg synd om mig för att de här kidsen aldrig vill komma ut. Eller, jo det är det. Jag tvingas ju nämligen lyssna till mitt eget tjatande om detta dagarna i ända och jag är så fruktansvärt trött på min egen röst nu att jag lovar att det här blir det sista inlägget som behandlar denna väntan. Tycker dessutom synd om mina vänner som tappert messar och frågar hur det går. Om de i hemlighet tänker i banorna: "skengravid" och "världens längsta graviditet," förstår jag dem helt och fullt.
Så, för sista gången, så här trött är jag på att vänta:
- Kollade på SVT och den intressanta ekonomidebatten mellan Borg och Östros igår. Efter att ha varit nära att kasta godisskålen i rutan av frustration (FP:s representant var väl mer än lovligt seg, och MP:s viktigpetter i färgglad Gudrun Sjödén-mundering ska vi inte tala om), började jag fundera på om jag inte borde sadla om till politiker. Jag menar, jag har ju så mycket att säga (!). Och det mesta blir ju aldrig sagt (eftersom min energi istället går åt till att fundera på när kiddos ska komma ut).
– Jag initierade igår ett besök på en krogshow.I februari. Okej att krogshowen heter "Ljust och fräscht" och att det är ännu inte helt mögliga Schyffert/Lindström som ligger bakom (och inte Vicky van der Lacken eller vad hon heter). Men ändå.
ALLTSÅ:
SNÄLLA: det enda jag begär av livet just nu är...
MIN MODESTA ÖNSKELISTA 1-6 VECKOR FRAMÅT:
1. att kiddos ska komma ut, friska och skrikiga.
2. att vi ska ha ork nog att åka ner till Skåne hyfsat snabbt efteråt så att vi kan komma in i bebisrytmen ordentligt. Och att vi samtidigt som vi gör det har ork och lust, eller lust vet jag att jag kommer ha, men jag måste väl skriva så, att:
- Åka till Köpenhamn och handla en ny höstgarderob (Jonas står utanför butikerna med megavagnen och jag ränner ut och in. Ser det framför mig. Så chict, så urbant – längtar).
- Gå på dop, kräftskiva och 40-årsfest med värdigheten i behåll. Dvs inte bli en kräkfull "första fyllan-morsan" som börjar gråta efter ett glas vin.
– Promenera (med stavar? Gud hjälpe) med vagn och man och nya träningsskor och fylla på med energi så att jag kan återvända till Sthlm som en peppad lattemamma med en kul (och jobbig, jag vet, jag vet, jag vet) höst framför mig.
DET VAR ALLT. TACK.
Får ofta höra: "Lyllos dig som är så liten fast det är tvillingar." Liten? Jag håller inte längre med. Detta är också den sista bilden i ärendet. Nästa gång sitter jag med platt mage i en segelbåt... ja, ni fattar.
Fint månsken igår. Exakt, det är det jag vill göra. RÖRA PÅ MIG SÅ ATT JAG HAR MÖJLIGHET ATT SE OCH FOTOGRAFERA FINA SAKER. Det räcker liksom med sommarpratare på poddradion nu.
Lite ditt och datt.
Var på bröllop i lördags och drack både champagne och ruskade mina lurviga till afterskibandet med 70-talsperuker i hopp om att något skulle hända på kidsfronten. Det var nämligen inte mindre än typ sju förlossningsläkare på tillställningen om jag inte räknade fel. TV-profilen Peter Jidhe var också där, vad han nu hade kunnat göra åt saken om vattnet hade gått, det kan man ju fundera över.
Inget hände, men kul var det. Finaste Malin och Pelle C, tack för underbart bröllop!
******************
Jaha. Sen åkte jag in till stan igår och fick reda på att det hör till ovanligheterna att gå så långt som jag har gjort med tvillingar och naturligtvis väcktes tävlingsinstinkten inom mig. Tänk om jag lyckas bli den första i Sverige att som tvillingmamma gå till dagen D? Woho. Ni fattar hur spännande det är att vara gravid.
Dessutom "chockades" (jag gör det bästa för att min tillvaro ska verka intressant och uppseendeväckande) barnmorskan av att jag fortfarande kan äta så mycket.
Gårdagens matintag:
– Frukost i Trosa (macka och yoghurt och juice).
– Frukost med Sissi H H på Sirap. Trepack amerikanska pannkakor med sirap och blåbär. Sjukt gott. Tack Sissi.
– Halv pastaportion med Tessie B på Foam på Karlavägen 75.
– Tre mackor med ost och skinka och en apelsin hos mamma och pappa.
– Snacks: äpple och Vitaminvatten.
– En kanelbulle hos Danne och Carro som sakta men säkert anpassar sig till livet i Sverige efter typ 5-6 utomlands. "I Moskva drack vi vin, här fikar man tydligen," sa de.
– Två cheesburgare, några pommes och några minimorötter på McDonalds på väg ut till Trosa.
– Väl i Trosa var jag sugen på en liten och "ren" portion pasta (olivolja, peppar, salt), men pastan var tyvärr slut. Så hela natten låg jag i förvärkar/hungersmärtor (har svårt att skilja dessa åt).
To be contiuned.
*******
PS: nu har jag bokat min första "mamma på vift-resa" efter att kiddos är ute. Åker tillsammans med det gäng tjejer jag brukar åka på tjejweekends tillsammans med och drygt tre månader kommer kiddos vara då. En helg ska jag vara borta. Åh, den helgen längtar jag redan sjukt mycket efter.
Malin och Pelle!
Sjukt bra!
Ulrika E B ochJessica.
"Jaha, så här gör man tydligen i Sverige," sa Danne.
Fika med D + C.
Äter.
Världens godaste pasta: stekta kantareller, grädde (visp), lök, pasta, parmesan, pasta och ruccola. Salt och peppar "efter behag."
Ni fattar temat. Snart börjar dock nya tränings- och mattider.
Ok. Jag trodde att jag var tydlig med mitt lilla skämt på bloggen igår. Alltså det om att jag fött 6 månader gamla bebisar och promenerade runt Djurgården och var på väg till Rivieran fyra timmar efter förlossningen. Men jag har förstått att så är inte fallet (på det antal grattismess och mejl jag har fått).
Så: nejnej, det har inte kommit några barn än. Jag vankar fortfarande omkring som en osalig ande, bakar pajer, äter pajer, äter godis, äter glass, går på caféet "Tre små rum" i Trosa – och tycker att den här processen går på tok för långsamt. jag har alltså på tok för mycket tid över, vilket kan konstateras när jag härom dagen till frukost fällde följande kommentarer:
- "Du, vad tyckte du egentligen om pajen jag hade bakat igår? Var den kanske inte lite för söt?"
- "Du, brödet vi fick i present igår, ska vi kanske skiva upp det och frysa in det, så det inte förgås, menar jag.
Som sagt. Lite för mycket tid.
******************
Nu ska jag gå på bröllop.
Jag lagar pizza – och paj – till Carro och Ebba (i soffan). Lite för söt blev den här pajen.
Jag har lagat paj till Anna C och Eva N. Liiiite för lite smör och för mycket havregryn i den här varianten.
Äntligen!
Äntligen är de ute!
Jag, fyra timmar efter förlossningen. Så härligt att kunna vara ute vid landstället i Trosa igen utan att oroa sig för att behöva åka in till BB när som helst. Solen skiner, underbart.
Och: precis som jag hade önskat mig i den så kallade "drömförlossningen" (ett papper som man lämnar in till barnmorskan på BB där det står hur man man önskar sig sin förlossning) tog det hela två timmar, barnen mår, som ni ser ovan, bra, Jonas och jag hann med en långpromenad runt Djurgården innan vi åkte tillbaka till Trosa och jag känner att min kropp, "sakta men säkert", är på väg tillbaka. Skönt!
Nu ska jag leta efter en sista minuten-resa till Rivieran för Jonas, mig och kidsen - det är vi värda efter allt som vi har gått igenom!
En rolig scen ur tv-serien Solsidan är när Mia Skäringers karaktär har "fredagsmys" med Let's Dance och en skål chips som hon balanserar så flott på sin gravidkagge. Alltså: använder sin mage som bricka. "Låt inte mig sjunka så lågt att TV och chips i en skål på magen blir min lyckligaste stund på dagen som gravid," minns jag att jag tänkte.
Som sagt:
Jag var ensam i stugan, de andra var ute och vindsurfade och jag tänkte: "nä, nu passar jag allt på, hörrni." Och så la jag mig på soffan med snacks på magen och tänkte: "måndagsmys, härligt."
PS: du som undrade hur mkt jag gått upp under graviditeten: ingen aning. Har inte vägt mig.
PS2: angående bilder från USA-tiden (23 +): tyvärr var detta före digitalkamerans tid, så jag har inga lättillgängliga bevis.
Varje måndag åker jag in till mödravårdscentralen för att kolla magstatus. Och varje gång inser jag att jag är lyckligt lottad som har tillgång till sommarställen: det är fantastiskt underbart och lyxigt och härligt och jag skulle inte stå ut med att hänga i stan under sommaren. Men trots det – och trots att jag är uppväxt på vischan – inser jag också att jag, när det gäller permanentboende, nog kommer bli stan trogen. Jag menar, med all respekt, så är ju faktiskt inte Stockholm en storstad i bemärkelsen metropol. Try Moscow, säger jag bara. 17 miljoner invånare och trafik och omöjligt att ta sig (levande) över gatan och inga grönområden och inga strosande barnfamiljer med viktiga/präktiga leenden på läpparna.
Stockholm är rart och trevligt, men så vidare hard core är det ju inte. Alltså: i min värld finns inga skäl till att flytta till landet för att "barnen ska få springa fritt." De kan ju i princip springa fritt på Valhallavägen.
I alla fall: igår kom jag kom på mig själv med att fånga en tår i ögonvrån när jag, efter MVC-besöket, testade den hypade restaurangen "Råkultur" på Kungstensgatan 2. Inte nog med att restaurangen ligger på krypavstånd från vår riktiga lägenhet, Råkulturs sushi andas också riktig storstad. Som att vara i NYC igen, liksom. (Jag bodde ju där under drygt ett halvår och lekte Sex and the City-liv och hade Sushi Samba som favoritesto). Äntligen sushi värd att snacka om i Stockholm. Äntligen!
Fint!
Rolig sushi!
Var på bröllop igår. Ett fantastiskt bröllop måste jag säga! Förutom det sagolika bröllopsparet (som varit ett par i drygt ett halvår och som träffades på Spy Bar fem i fem och sen gick på kurs i hypnos tillsammans), var maten en riktig hit (ja, mat är en viktig del av livet när man är gravid), vädret likaså (sol) och även festlokalen (Roslagens skärgård).
Men alltså: gästerna. Det var en synnerligen intressant skara bröllopsgäster brudparet hade samlat ihop. En salig blandning av reklamare från Sollentuna, terapigrupper och hypnotisörer i kombination med några svenska halvkändisar, ett gäng afrikanska prinsar (eller vad de nu kan ha varit) med oerhört feta guldklockor, toppat med en bunt Harvardstudenter (en gick i samma klass som Tyra Banks - varför går Tyra Banks på Harvard, tro? Jo, för att Oprah Winfrey vill att hon ska skaffa sig en rejäl utbildning innan hon efterträder henne. Scoop eller inte? Ingen aning men intressant likväl).
Ni fattar, det var kul. Och exhibitionist eller inte (det var min faster som nyligen tyckte att det var ett passande epitet), så lyckades jag thank god med konststycket att inte föda mitt under rådande och hemmasnickrade hyllningsrhapsody med godbitar från Roslagens oväntat innehållsrika visskatt, framförd av brudgummens skönsjungade mor. Jag koncentrerade mig istället på att fundera över vad de närvarande afrikanerna tyckte om våra svenska sånginsatser under den efterföljande, så kallade, allsången.
Den vackra bruden: Caroline Bagge! Klänning från Ida Sjöstedt om jag inte minns helt galet.
Ylva och jag. Jag i gammal Stella McCartney for H&M från 2005.
Harvard och pekfinger med snus.
På besök från LA. Johanna och Kalle.
Den osynlige mannen till vänster om mig samlar på pipor och äger en Bentley och tycker att vi 70-talistmammor är korkade som inte fattar varför våra barn skriker och gnäller: "Det är för att ni tror att ni kan göra allt ni tidigare gjort – fast nu med barn. Ni släpar med barnen upp på Everest, tar liksom bara med er en extra syrgastub, går på nattklubbar med kids i hörlurar och använder era barn som hantlar på gymet - och så fattar ni inte varför de blir stressade?"
Sen orerade han över lattemammor som tar plats i matvarubutiker.
Sanna Lundell, avklippt i rosa, före detta eller nuvarande Mama-bloggerska, fattade inte riktigt, hävdade att hon "inte har tid att vara jobbig lattemamma."
Och jag, jag kände mig träffad av pip-mannens bägge påståenden. Och då har ungarna inte ens kommit.
"Det kunde man aldrig tro, att "partybloggen" Kina i Moskva så radikalt skulle byta inriktning...," var det någon som sa.
Nähe? Men vad ska jag göra då, hade du tänkt? Här sitter jag i en solstol och ser ut som om jag har svalt en badboll size XXL och funderar över saker som hur ont det kommer göra att föda (2) barn den naturliga vägen. Och på vad som händer om jag drabbas av babyblues. Och på hur man egentligen gör med barn. Hur byter man en blöja till exempel? Vad händer om de får kolik? Om de aldrig sover och bara skriker och om de inte vill äta?
Men jag funderar också på – i vissas öron säkert mer triviala saker såsom:
– Kommer jag få tillbaka min vanliga kropp efteråt (svar: ja. Morötter: jag ska åka Vasaloppet i februari och genomföra någon slags trialton nästa sommar och så ska jag skaffa mig en PT).
– Kommer jag kunna ägna mig åt mina egna projekt i höst? (skriva några jobb och åka på några jobbresor, t ex) (Svar: ja det hoppas jag. Vi har skaffat en au pair. Kai heter hon).
– Kommer jag kunna/vilja åka på mina vanliga tjejweekends under det närmsta året?
Men absolut: hur många trevliga middagar och sköna, soliga eftermiddagar och morgondopp jag just nu avverkar så, näee. Det kanske inte är lika glammigt med grillad chorizo och potatissallad från Ica Trossen i Trosa (även om Benny Andersson synts på Ica-parkeringen i sin Porsche panamera) som mingel på Moskvas Millioniare fair eller champagneorgier vid polen på Soho Rooms, det kan jag väl hålla med om (även om jag personligen inte lider det minsta lilla av det nya tillståndet).
I kväll ska vi ha middag igen. På menyn står hemlagade hamburgare och blåbärspaj med Findus vaniljsås.
Heja Sverige!
*********
PS: I i senaste numret av ELLE hittar ni min artikel om yoga i Indien. Yoga ska jag också hinna med i höst. Jajajaaaa.... jag hör vad ni tänker: "dream on. Med två barn, en vid varje tutte, kommer du inte ens hinna med att duscha det närmsta halvåret."
"Kom ut nån gång då så jag får börja träna inför Vasaloppet, liksom..."
Så här ser det ut när folk som jobbar inom reklam kommer på besök.
Daniel, Knut, Ylva, Bianca, Peter.
Ylva å Soffan å kiddos och hamburgare: Max hamburgerbröd ska det vara, inget annat. Vi kör våra hemlagade burgare med bacon, cheddarost, min hemlagade guacamole, köpedressing, Johnnys starka senap, ketchup, grönsaker och grillade majskolvar.