Älskade Jackson,
Det är inte du, det är heller inte jag. Det är helt enkelt inte tid för oss. Du har inte blivit ett monster, jag tycker fortfarande lika mycket om dig. Mycket av dig kommer smyga sig in i pappersversion och kanske uppstår du igen, du slutar ju trots allt att existera i påsktider.
Nu ska jag ägna mig åt att leka på ELLE-redaktionen, skriva en bok, prata, promenera, vara i den ovirtuella naturen, simma och lära mig laga vinkokta musslor. Så. Som i Isca Greenfield Sanders magiska värld.
För bättre bloggande rekommenderar jag Agnes, Tavi och M:et, utan inbördes ordning.
Hej då. Hej då!
/// E*
Det blev ett abrupt slut på bästa serien
True Blood i höstas men i sommar drar HBO äntligen igång säsong två. Och apropå, det här med kopiering verkar inte bara vara ett modefenomen, filmposterbranschen verkar också ha drabbats:
/// E*
Nu ska jag springa till Hedengrens (Stockholms bästa bokhandel i Sturegallerian) och lyssna på filosofvärldens enfant terrible
Peter Singer som talar om sin nya bok
Det liv du kan rädda; om den växande klyftan mellan rika och fattiga. Sist jag och Singer umgicks var när jag läste
Praktisk etik och resultatet blev att jag blev praktisk vegan.
/// E*
Igår hade
Man about town smygläsning på Lydmar. Det var trevligt men det blev en tidig sorti eftersom jag i min väska bar på Sveriges enda tittkopia av
Grey Gardens-filmen, som skulle budas tillbaka med expressfart imorse (
jag undrar vem som har den nu?).
Såg den med skräckbland förtjusning, och ibland åkta kudden upp i ansiktet, men tårarna kom med. På det stora hela når den över-förväntan-bra-nivå. Filmen är förenklad, polerad, lättsmält och tillrättalagd i jämförelse med dokumentären – men berörande, varm och vacker i jämförelse med många andra filmer i sin egen genre (kostymerade kvinnoöden).
Det största misstaget är remakes av dokumentärdelarna och valet av scener man gör replikationer av. Det blir som mest fruktansvärt jobbigt när
Drew Barrymore står och gör
revolutionary costume-scenen ordagrannt citerandes och exakt outfitkopierad
Little Edie. Jag undrar varför i hela världen man inte valt att klippa de delarna från orginaldokumentären istället.
Maysleys är ju med som delproducenter av filmen så det borde väl inte vara några rättsliga problem?
Det fina i kråkslottssången är berättelsen om
Edith-sarna som unga. En antagande förklaring till varför det gick som det gick. Avstampet på lilla Ediths debutantbal, sommarfester i Hamptons långt före förfall och dekadens. Drew-Edies förklaring varför hon föredrar förhållanden med gifta män. Den berömda pälskappan, som man får följa från silkespaJu äldre kvinnorna blir desto mer växer
Lange och
Barrymore in i sina roller och stundtals – framförallt mot slutet – är de ganska briljanta. Men så snart det slår över till dokumentärversionen blir det stelt och överspelat, som om de själva är rädd för de karaktärer de förställer.
Filmen Grey Gardens ska inte på något sätt jämföras med
dokumentären Grey Gardens. Och även som film har den sina svagheter. Som om de inte vågad dra något av filmens teman – klass, humor, uppror, trasighet, förfall, narcissism, självironi, förnekelse – hela vägen. Förhoppningsvis får den fler tittare att upptäcka orginalet. Och den är sevärd – både för nollställda och nördar. Om inte annat för att väcka liv i världens härligaste samtalsämne.
// E*
Precis när jag funderade på om det kanske var dags att växa upp ändå ramlade jag över
trailern till Spike Jonez filmatisering av Maurice Sendaks Where the wild things are. Och så hoppar vi över det änu ett par år.
Den verkar magisk. Jag saknar att ha en egen värld.
/// E*
Home again, naturally. En långweekend i Nice, vakna i min älsklingsfamn, somna i min älsklingsfamn. Tack för en underbar semester.
Det är mycket i görningen nu. Jag skriver på en intervju med en viss person om grundämnet Kärlek. Om att vara rädd för att bli skadad, att göra illa, svartsjuka, trygghet, självförakt, kontrollbehov, Edward Scissorhands, Guitar Hero och rädslan för drömmar. Jag tänker inte tala om vem det är. Men jag kan ge dig en ledtråd:
"Som en Dusty Springfield står hon där
Och allt som kommer ur henne
Är sorg och tårar"
/// E*
Jo, jag tror kanske att det här kan bli fint ändå. På ett helt annat sätt förstås, precis som allt annat här i livet:
Säkrare än Snödroppar, Rosévin och flyttfåglarnas återkomst är en aaahhhh-singel från
Love Antell och
Florence Valentin. Spring Ricco är säsongens hittills bästa vårtecken:
Visst känner du det, visst gör du det?
/// E*
Om två dagar åker jag på semester. Jag vet inte exakt var men en ledtråd är att det är tre timmar med
TGV söder om
Paris. Om inte min geografi är helt paresse hoppas jag på det här:
Sist jag kollade på
Bonjour Tristesse slutade det med att jag tog med en pixlig googlebild
till frisören i hopp att se ut som
Jean Seberg. Nu när mitt hår äntligen är långt (och mörkt) igen får jag förlita mig på en garderob snarare än frisyr för att få den rätta Riviera-känslan. Så var får jag tag i en
nice recegardrob till på torsdag? Jag har mina aningar. Går det som det ska kanske jag till och med bjuder på en dagens outfit.
/// E*
Ps: Jag lider av posttraumatisk fashionweektomhet, hence onödigheter.
Efter en bedrövlig första halva av säsong två verkar gamla Gossip Girl (Mis)shape up! Ikväll gästar både Leigh Lezark och Chanel Iman i avsnittet där good girl gone-Blair äntligen spårar ur. You go, Baby Vamp! (Uppd: det här är ju gammalt avsnitt när Blair spårar pyttelite, ikväll går hon besärk i Upper East Siders mått mätt.)
/// E*